Extract from A breath away

He was surprised at the vast difference in his feelings towards being alone. It used to be his most preferred state, the constant better choice than spending time with someone who didn’t understand him, didn’t see him. Being together with people that made him feel lonely had been a constant throughout his life, it had always just been a question of how lonely it got. Some had managed to keep those feelings to sparse glimpses throughout a day, whereas others hadn’t been able to shatter them in the slightest, however hard they’d tried. He’d gotten used to it, accepted it as a simple fact of life, though it had taken him many years to get to such a point.

In his youth he had sought faults within himself, looking for reasons for this inability to connect with other living souls so completely – a behavior he knew existed and could see in others around him all the time. A couple of times he’d thought that he’d gotten close, that he’d cracked the code and that the person standing in front of him, offering him everything, had also seen through it all and yet accepted him. But something had always kept him from diving head first into any sea of intimacy, and in the end all the offers made had always been retracted, or proven to be worthless, leaving him thirsting.

So as he grew older, he grew into the acceptance that life was a lonely state of affairs, and that time was best spent learning how to care for oneself, and to make sure that the company of one’s own thoughts and feelings was something to long for, to thrive in. He’d considered himself successful in that endeavor. But now he had reason to reevaluate that judgement.

Stycke ur Med ont förgås

”Jag hade så gärna velat vara en av de där kvinnorna.”
Jag förmådde inte mer än en viskning, så jag kunde inte klandra Sara när hon inte hörde mig. Hon var upptagen med att låsa ytterdörren och dra för gardinerna. Medan hon for runt i lägenheten jag aldrig varit i förut försökte jag tänka på något annat än på hur hon lyckats få mig hit, via bakgator och vägar där gatlamporna var trasiga, som att vi fortfarande befann oss i leken vi påbörjade för månader sedan. Jag ville inte heller tänka på hur jag lyckades hitta henne trots att jag inte följt planen, eller på hur hon först hade sett så arg ut, innan hon såg mig ordentligt. Och jag kunde inte tänka på det som hänt innan det. Så jag såg mig omkring i hennes hem. Jag hade sjunkit ner på golvet med ryggen mot sängen, jag vågade inte smutsa ner den, så från där jag satt såg det inte ut som ett riktigt hem. Vinkeln gjorde att det var mer som en film, och jag var en karaktär som betraktade sin omgivning. Jag försökte hålla kvar den känslan, den skänkte lite tröst, så jag fokuserade på affischer med artister jag bara vagt kände igen namnen på, på konstnärer jag nästan kunde namnge och på målningar jag förstod var Saras egna och som jag också velat kunna skapa. Plötsligt satte hon sig ner bredvid mig och lade sina händer på min arm.
”Hur mår du?”
Jag försökte le som svar på hennes omtanke, men jag började gråta i stället. Hennes händer letade sig runt mig och jag kunde kollapsa i hennes famn. Hon kändes stark omkring mig och det höll tankarna borta, vilket jag var tacksam för. Det räckte med känslorna.

Extract from Project 2 (2)

“Hey”, she whispers, patiently. “Where did you go?”
I give her a joyless smile, out of politeness.
“It doesn’t matter”, I reply. “It will pass. It’s stupid of me to rely on you.”
“Why is it?”
“Cause if I do, I will start to need you. And when you disappear…”
“If I disappear”, she interrupts.
“When you disappear”, I persevere. “I won’t know what to do.”
She looks at me, a small smile hiding behind a solemn expression, which I realize I can sense. It tells me how well I’m getting to know her, and that realization both pleases me and gives me panic, calms me and urges me to back away. Just as I’m about to take her silence as defeat, and use that to bring myself to leave the bed, she speaks.
“You’ve misunderstood the purpose of getting close to someone. It is about finding someone that you can let past the innermost defenses, to trust that person to see you, to really know you. For them to prove that they have your best interests at heart, and to help you towards a place where your needs are as tended to as possible. To help you evolve, face your demons, grow stronger. And for you to do the same for them in return. True, it will then feel like there is no way you could survive without them, cause it will be such a difference from how the world was before they came into your life, and the idea of going back is terrifying. But the real beauty lies in what comes next.”
I realize she’s luring me back, as I can feel hope spur from her words. I try to shield myself, to remind myself that it makes sense to keep a distance. Still I want nothing else than for her to continue.
“If you get to that point, where you know without a doubt that the other person will guide you, put the world to right when it has tilted, it won’t be long before you know what they would have you do in any situation. When you are faced with a challenge, with something that hurts, you will be able to listen to advice that hasn’t even been uttered out loud.”
She pauses, needlessly, to make sure I am listening closely.
“Eventually you will be close enough to know what I would say to you in every moment you hesitate, and that knowledge will be what gets you through.”
“Surely”, I object, voice weak. “I should be able to do that myself.”
She lets the small smile that I already knew of come forward.
“What do you think I would say to that?”
I don’t reply. But I allow myself to move closer to her.

The handing over

Nor the driver or the police man answered any of my questions. As I looked at the people we drove past on our way to what no one would tell me about I toyed with the idea of screaming for help, banging on the window to make someone realize I was being held captive. But my hands were cuffed and it would only look as if I was an insane woman in a police car. Also, it was not my style to get hysterical, I prided myself at being level headed in pretty much every situation. Still I could not ignore the growing fear in the pit of my stomach, telling me this was something else entirely. Having spent almost a week in jail, stripped of all possessions but the clothes I wore when they came to pick me up at my home, I had settled into the waiting game, seeing as none of the staff at the station was answering any questions either. The other people in the cells with me, all women, had helped me raise more questions, but also helped raise suspicion as to what was happening. None of us were married. None of us had fathers or brothers. And when men starting showing up to collect us, one after the other, those suspicions were all but confirmed. We were being distributed. And now I was on my way to whoever had claimed me. I wondered how the decision had been made. Women without male governance had belonged to the state up until now, leaving us limited in certain ways, but free in other. I hadn’t minded enough to secure a marriage with someone I could tolerate, figuring the politics would change to more favorable tones soon enough, and so instead I had settled with the idea of being monitored a little extra. I liked my job, and I had gotten to keep it, so other than the principle of not owning my flat, and my money being put in a state governed account rather than the one I had before, the changes were not affecting me that much. Until now.

The car was driving past parts of town I hadn’t before set foot in. I tried to remember if I knew someone who lived around here, hoping that whoever had agreed to take responsibility for this particular woman was an old friend. The women I had seen being picked up from prison had not always looked happy upon seeing who their collector was. I already knew that whoever it was, they had not renamed me, which apparently was within their right to do, so I was prepared to put that down to a good sign. Yet, I knew several men from my past whom I would not appreciate the chance of seeing again, and especially not under these circumstances. I tried to relax as much as I could, watching unfamiliar streets guide me further into unknown territory.

As we reached our end destination I wasn’t any wiser in regards as to whom I belonged. Theirs was an enormous house, with guarded gates that opened for us only after several questions had been answered by the driver. At the door we were met by a house keeper who without looking at me confirmed that they were waiting for me. He then led the police man and me through the house, through beautifully furnished rooms which I didn’t get much chance to look at as the harsh grip around my arm had me keep the high pace the two men had settled into. Reaching a door on the fourth floor a key was produced, which for some reason scared me more than being in prison, being handcuffed or not having any of my questions acknowledged had done. The door was unlocked, revealing a small corridor and yet another door, unlocked, through which we stepped. A room, sparsely decorated, but nicer than my own home, was before me. I looked around as the police man started removing my handcuffs, noticing a big bed, a desk with a chair and a bench by a window overlooking quite pretty grounds. If the situation surrounding it hadn’t troubled me so, I would’ve looked at this room with an appreciative smile. Instead I turned to the house keeper, rubbing my wrists.
“Who lives here?”
The police man chuckled as he made his way to the door.
“She’s quite an inquisitive one.”
The house keeper nodded a response to him, but ignored me completely, and the two men left the room, closing the door after themselves. Hesitantly I followed, but as I opened the door, they were already through the second one, and I heard the sound of it locking behind them. Rushing to it I jerked the handle a few times, banging the door to make them come back, but already knew that they would continue to pretend I wasn’t worthy of attention. Returning to the other room, in lack of better options, I sat down on the bed trying to keep calm. The room still looked comfortable, and the bed was probably the nicest bed I’d ever seen, but the fear at the bottom of my stomach was growing. For a moment I had an idea to climb out the window, but opening it I realized I was too far up for that escape to be anything but final. In connection to the room was a small bathroom, strangely mirrorless, but with a shower and a chest of drawers with toiletries and sanitary products telling me that it had been stocked with a woman in mind. In the main room was another set of drawers containing several sets of clothes, seemingly picked out for a woman my size, but a little too reminiscent of prison attire for me to appreciate it – black or white shirts, black or gray sweatpants and underwear. For some reason the plainness of the underwear calmed me a little, as I realized that finding lace would had signaled something else. Still I refused to accept any of it as mine, and decided that I must just have been placed here momentarily. That whoever was coming would send for my clothes and belongings from my flat, if I for some reason would not be able to return to it. I went and sat down by the window, looking at the view, intent on awaiting more information before worrying further.

After what felt like a few hours, and after I’d realized that the watch I’d been stripped of upon being arrested had not been returned to me, the door opened and had me jump. A woman, dressed in a maid’s uniform, stepped through it, carrying a tray with food. I stood up to greet her, but instead of acknowledging me she merely placed the tray on the desk and went to leave.
“Hey”, I tried, which had her jump a little, but at least she paused. “What’s going on? Who lives here?”
“I’m sure your questions will be answered soon”, she responded. “Please excuse me.”
She started walking again, and I got up to follow her. Noticing this she hurried on her steps as she stepped out of my room, and in order to catch up with her I had to run. Reaching the door, she knocked on it and I heard it being unlocked.
“Wait!” I pleaded, but the fear with which she looked at me made me realize she was as afraid of me as of what would happen if she talked, so when the door opened and the man standing guard outside let her out with a glare at me, I raised my hands and took a few steps back to show that I was no threat to her.
The door locked again and I swallowed down an impulse to kick it, and returned to the delivered dinner instead.

Even later, after having eaten a tastier meal than I had had in months, I succumbed to the possibility of a proper shower. I didn’t need a mirror to know that my time in the prison cell had left me looking a little worse for wear, not to say smelling accordingly. After showering it felt impossible to get back into my dirty clothes, and so reluctantly I tried out what was on offer. Which fitted quite well, and I pushed the discomfort of wearing someone else’s clothes far from my mind. Evening was setting outside, and although I had decided to stay awake until whoever owned this house turned up, I was fast realizing that I would not be able to fend of sleep much longer. Having succumbed to both a shower and clean clothes I decided that lying down on the bed would not be that much worse, and within moments I was unconscious.

The bed was indeed the most comfortable I’d ever slept in, and undoubtedly the poor sleep I’d gotten in the prison bunk bed did its part, cause when I woke up it was already late morning, and a breakfast tray had replaced the one from the night before. The unease I felt at having slept through someone being in the room grew when I realized my own clothes had vanished, and I had to calm the panic when I realized that was the last of what I owned gone with the reassurance that it had most probably been taken away to be cleaned, and that it would be returned to me, together with the rest of my things. I managed to eat breakfast, which was generous and tasty, and then I returned to the bench by the window, already my favorite place in the room. I had not been there very long when the door opened, and I got up to see someone I recognized step through it.
“Hugo!” I exclaimed with a relieved smile, but couldn’t stop from frowning from surprise at the same time.
He was an old friend, in a way, though we had never really been very friendly towards each other. I’d known him since school, we’d gone to the same class at one point, and then worked in similar fields.
“Indeed”, he smiled, but there was victory rather than warmth in it. “Surprised?”
I chuckled, trying to remember when I’d last seen him, and trying to ignore that the fear wasn’t diminishing upon seeing him.
“Well yeah. I haven’t seen you since…”
“Since that job interview”, he filled in. “That you got.”
I grinned, shrugging, suddenly falling easily into the way we’d interacted in the past.
“Well obviously. I turned it down though, not enough money. I could’ve recommended you as a decent second choice.”
His smile stayed in place as he shook his head.
“No need. I got what I wanted in the end.”
I looked around, choosing not to interpret the implication to mean anything but this house and whatever position he now held.
“So I see”, I smiled. “Well done.”
He didn’t reply, and to keep the silence from growing I continued.
“How does this work then? I take it you’ve signed some sort of release form for me, thank you for that. Do I owe you any money? Can I get a taxi to my flat? Someone took my clothes, if they’re already in the wash maybe I can send for them?”
As I went silent he didn’t answer straight away, and for the first time since knowing him I reflected on how much taller than me he was. Still I kept my eyes on him, smile light, showing him nothing but an expectance for answers. He drew a deep breath, still smiling.
“I think you already know the answers to those questions. You’re not going anywhere.”
My light smile vanished and I frowned.
“What are you talking about?”
“You belong to me.”
At those words I laughed, with contempt.
“Are you kidding me?” I then snapped, managing to convey both insult, disbelief and mockery at the same time. “Who even talks like that?”
Hugo’s calm angered me further as he replied.
“There was a bidding war. I won it.”
“This is a joke”, I replied as I started pacing the room. “So what, I live here now? How will my stuff fit in here? How do I get to work? Will that guard outside the door escort me there?”
Hugo laughed, which had me freeze.
“You really don’t get it, do you?” he grinned, as he started walking towards me. “You have no ‘stuff’. You have no job. You have no rights.”
He stopped in front of me.
“You do what I want you to do.”
I glared at him, expecting him to admit the utter nonsense of what he was saying, to break out of character and confess to it all being a joke. When he didn’t I decided to play along, and straightened up.
“And if I don’t?”
A backhand hit me so hard across the face that it sent me to my knees.
“Try it and see.”
With those words he turned and left the room, and me on the floor, hand cradling my burning cheek and eyes stinging as I realized I’d lived my whole life up until then without ever having been struck.

Extract from Project 2

“Stop walking!” Damon’s voice cuts into my ear, and his face appears before me.
If I weren’t so well trained I’d jump, but I just smile, not pausing to think about the curious fact that I can’t remember accepting his call. Not bothering with a glance around me, as I’m nearing my hideout, I reply.
“What a way to greet someone. Hello to you too.”
Damon is frowning, a rare occasion to see that face less than playful.
“That wasn’t my greeting, we’ve been talking for some time. You keep zoning out.”
I ponder what he’s saying, but can’t find it in me to worry, even if it is true.
“You must’ve been boring me”, I shrug. “What’s up?”
“Stop walking right now! And tell me where to find you, something’s wrong.”
I laugh.
“Nice try, you know it’s a secret.”
“Tess, I’m not even…-“
He cuts off, disappears, and for just a moment I halt, rationale telling me I should react to this. But then it’s gone, and I wonder why I’m standing still. I’m obviously almost home. I smile to myself since my mind just referred to my hideout as ‘home’. I start walking again, it’s getting dark out, and even though this part of the woods never holds any humans save me, I am keen to get indoors. Suddenly Damon’s face appears in front of me, and I’m surprised at his being able to reach me without me accepting his call.
“Well hello there, handsome!” I grin, uncharacteristically incautious, but then I’ve not spoken to him for a good few days. “How nice to hear from you.”
“You’re in danger!” he hisses, voice low and urgent. “My calls keep being blocked. You need to get away from there.”
I’ve never seen him so serious, but still I laugh at his words.
“I’m fine. I’m almost home.”
Damon starts to protest, but I look through him to focus on the small building I am approaching. The one I apparently have started considering home. For a split second a feeling registers in me as panic, as I see a body step out through the door, but then I’m calm again.
“That’s odd”, I murmur, still smiling.
“What?” Damon asks, voice filled with all the feelings I would expect myself to feel, but don’t.
“There’s someone here.”
“Run!” he yells, but instead he gets to see me smile wider at the person that is advancing towards me, then he cuts off.
A woman steps up to me with a blank expression on her face. I find myself thinking that she is pretty, that I could probably take her in a fight and that I’ve never seen her before, but I feel nothing but a faint curiosity. She holds out her hand, and I take it.
“I’m Hannah”, she offers.
I nod, but do not speak. I know better than to give my name to strangers.
“And you’re Tess”, she continues. “I’ve got someone controlling your brain, I hope you don’t mind.”
At this she smiles a little, to herself, turning from pretty to beautiful as she does so, and I consider it.
“It would appear not”, I reply after a while, and her smile grows as it’s aimed at me.

Needs of a woman

”You’ve been shot!”
His powers of observation did little to impress me as I pushed past him into the flat, locking the door behind me. He continued with the commentary.
“You’re bleeding!”
In order to get him away from the door and any possible bullets following me into his home, I engaged in conversation as I ushered him in front of me.
“That is correct.”
“What can I do?”
“Oh nothing much”, I reassured him, pushing him into the bedroom, foolishly hoping yet another door would serve as something of an obstacle. “As a matter of fact I’m used to it. I bleed regularly, being a woman.”
“But surely you’re hurting!” he protested, standing back up from where my quite careless shove had landed him on the floor next to the bed. “Let me get the first aid kit.”
Hearing loud thuds confirming that the front door would not long stand its ground I blocked his way.
“No need!” I interrupted, scanning the room. “I’m fine. I get period pain worse than this. Now is there a way out of here other than this door?”
He hesitated, frowning with concern.
“Sure, there’s a window behind those curtains which leads out onto the back garden. But are you sure you don’t at least want an aspirin or something? Maybe some chocolate? I can pop down to the shops.”
“Let’s both go!” I proclaimed, already halfway through the window, which I had smashed since it wouldn’t open.
“We’ll pick up some plasters as well”, he agreed, as he noticed me cutting my hands open on the shards on the sill, before following suit.
The blood from the bullet wound was still pumping out of me at a high and heartfelt pace, and I realized that even if the front door would miraculously hold for long enough for me to disappear into the back streets, I was leaving a red, body temperature trail to follow. Limping through the garden I started tearing off the bottom part of my shirt.
“Do you need a bandana or something?” he asked, seeing me tie the piece of cloth around my thigh. “I’ve got a nice red one back in the house, do you want me to get it?”
“This’ll be red soon enough”, I replied through gritted teeth as I pulled it tight, cursing at the pain and at the fact that it merely slowed the flow rather than stopping it.
Just as we’d both climbed the fence surrounding the garden I heard the unmistakable sound of a door being kicked down and I pushed him in front of me out into the streets.
“Which shop do you want to go to?” he asked as he regained his balance. “The corner shop is just down there, so that’s closer, but it’ll be more expensive and they may not have that big of a selection to choose from. There’s a bigger one down the other way, but it’s obviously a bit further to walk.”
“Thanks, I’ll head this way”, I replied, setting out along the street with the most cars parked down it, which would make for decent cover when the time came for ducking.
My leg wouldn’t allow me to run, instead I limped along as fast as I could, leaning on lamp posts and vehicles to keep upright, all the while casting glances behind me. He had no problem keeping up by just strolling next to me, eyeing me worriedly.
“Are you sure you don’t want to go to the corner shop?”
Hearing gun shots I stopped and dived in behind a van. He stepped up next to me.
“It really is much closer.”
“I prefer a wide range”, I replied, pulling my gun from the hem of my jeans and turning the safety off.
“That’s fair”, he agreed as I managed to take aim via the side view mirror of the van and fire two shots that hit right where I wanted them to.
Having bought some time I smashed the passenger window of the car next to us, unlocked it and climbed in. As I managed to get into the driver seat he sat down next to me as I fumbled to hotwire it.
“Why didn’t I think of that!” he laughed, slapping his forehead. “And if we’re driving, there’s an even bigger store down towards the motorway. If you want range, that is.”
Ignoring him I got the car running just as new bullets started flying, smashing the remaining windows around us.
“Should we take my car?” he asked, frowning. “It’s quite chilly today.”
“This is fine”, I snapped, accelerating so hard that blood ran up my leg rather than down. “I like the wind in my hair.”
As I kept watch in the rearview mirror I noticed him going through the glove compartment, digging out maps and cds.
“I’ll tell you if I need directions”, I muttered, making a sharp turn to follow a sign towards the motorway.
“Oh you don’t have to tell me”, he replied with a knowing smile, reaching to put a cd into the stereo. “I’m quite good at sussing out what a woman needs.”


Trots att det är jag som bestämmer vad han ska säga så kommer jag på mig själv med att rodna.
”Du är vackrast när du rodnar”, viskar han och jag tittar ut genom bussfönstret.
Med en menande blick ler jag, efter att jag gjort bedömningen att ingen kommer se, och viskar, så att ingen heller hör.
”Du har redan sagt att jag är vackrast när jag är arg, när jag ler och när jag svettas. Vilket är det egentligen?”
”Nu undviker du min fråga”, svarar han, men så kliver någon på bussen och sätter sig bredvid mig så jag kan inte himla med ögonen över att ha blivit påkommen.
”Lägligt”, muttrar han, vilket jag också ler åt.
Folk ler för sig själv på bussar, det är inte konstigt.

”Men så här då?” föreslår han och jag sträcker mig efter mitt te samtidigt som jag anammar ett teatraliskt nyfiket ansiktsuttryck.
Han låter sig inte nedslås av min ironi utan fortsätter:
”Vi skaffar ett sådant där SIM-kort de delar ut på T-centralen, tar en gammal mobil och så stämmer vi träff med honom.”
”Patrik skulle aldrig gå med på en träff med någon han inte vet vem det är”, konstaterar jag trött.
”Fast han måste väl ha raggat upp någon på krogen de senaste tre månaderna”, invänder han. ”Eller så skriver vi att vi fått hans nummer av en av hans polare. Att det är en blinddejt.”
”Och sen då?” ler jag, samtidigt som jag märker att jag tillåter mig själv att följa efter djupare in i leken.
”Sen så är DU där, löjligt vacker i den där röda klänningen han aldrig hann se.”
Jag låter leendet vara kvar på grund av komplimangen, men jag skakar på huvudet.
”En klänning kommer inte få honom att stanna och lyssna. Inte ens den röda.”
”Jag har tänkt på det också”, triumferar han. ”Tre av killarna från gymmet är också där, de blockerar utgången!”
”Så det är ett grupprojekt nu? Vad hände med att klara sig själv?”
”Äh, man kan väl hyra in lite muskler.”
Telefonen avbryter mig från att kontra. Det är Fatima som ringer och jag tvekar bara en kort stund innan jag svarar. Men jag får harkla mig tre gånger innan jag får fram ett ljud.
”Du låter för jävlig!” blir reaktionen. ”Är du sjuk?”
”Nejdå”, svarar jag. ”Jag har bara inte använt rösten på hela dagen.”
”Tur att jag ringde då. Vad gör du? Du sitter väl inte hemma och tänker på Patrik?”
Hon fnyser, men det är kärleksfullt.
”Det var väl det jag misstänkte.”
”Inte bara, faktiskt”, invänder jag och höjer min mugg i en skål mot den tomma fåtöljen mitt emot mig.

Det har inte hjälpt att gråta och jag vet att jag borde göra något mer, något större. Och att jag borde äta något ordentligt, för det var det dagar sedan jag gjorde. Jag försöker övertyga mig själv att panikångest är att likställa med feber och att min chef skulle tycka samma sak men jag kan inte låta bli att ljuga i mailet som meddelar henne att jag är hemma idag med. Jag föreställer mig en hand på min panna och tröstande ord.
”Du måste bli bättre på att ta hand om dig själv”, mumlar han och även om jag inte ler så stort så stramar det i spåren efter gråten.
”Då skulle ju du bli arbetslös”, svarar jag. ”Vad skulle du göra hela dagarna i så fall?”
Handen byts mot en lätt kyss.
”Inte då. Vi kan vara två. Det är du värd.”
”Om jag är så värdefull kan du väl laga mat åt mig?” suckar jag.
”Vi gör så här”, svarar han bestämt och det får mig att sätta mig upp i sängen. ”Du lagar mat, jag tittar på, och sedan ringer vi läkaren och bokar en tid.”
Men efter maten så är jag så behaglig till mods att vi tittar på den där filmen jag lovat min syster att se i stället, och dagen därpå orkar jag gå till jobbet.

Den andra flaskan är plötsligt också slut och Fatima försöker hitta en till i köket medan jag reflexmässigt kollar mobilen medan hon inte ser och kan fråga vem jag hoppas att höra från. Hon kommer tillbaka med en likör som ser ut att härstamma från åttiotalet och jag skakar skrattande på huvudet.
”Jag tror den är god!” invänder hon. ”Eller i alla fall inte äcklig.”
”Jag är nöjd som det är”, protesterar jag. ”Dricker jag mer kommer jag börja ringa dumma samtal.”
Hon flinar och häller bara upp till sig själv.
”I hear you. Jag skickade ett sms när du var och kissade, så jag har redan klantat mig. Om jag dricker det här också kanske jag i alla fall blir för full för att skicka fler.”
Vi skrattar och jag älskar att vi kan ha stunder då vi erkänner hur hopplösa vi är.
”Jag kollade mobilen för att se om Patrik hade skrivit när du var i köket”, erkänner jag.
Hon nickar, tar en orange sup och grimaserar innan hon vänder sig till mig, plötsligt allvarlig.
”Fortfarande ingenting”, bekräftar jag.
”Han är en bajskorv”, konstaterar hon för kanske tusende gången och jag ler, både åt det bekanta i hennes anklagelse och åt att jag inte längre försöker invända. ”Du måste ut och träffa någon ny, någon vettig människa som inte är känslomässigt fast i tolvårsåldern.”
Jag gör en mildare tolkning av hennes likörgrimas.
”Jo men allvarligt!” svarar hon medan hon dubbelkollar om jag fortfarande inte vill ha genom att hålla flaskan hotfullt nära mitt glas, och sedan hälla upp en ensam sup till åt sig själv. ”Det finns män där ute som inte är bajskorvar. Jag har hört talas om dem. Jag kan till och med ha sett en.”
”Jag vete fan”, muttrar jag. ”Jag funderar på att inleda en romantisk relation med någon fiktiv karaktär, eller någon jag hittat på helt själv. Släng på en värmekudde och en vibrator så tror jag att jag klarar mig.”
Fatima skrattar, tar en andra sup och grimaserar något mindre medan hon svarar.
”Jag skulle säga att det låter för jävla sorgligt om jag inte redan gjorde så själv.”
”Det är den perfekta relationen!” fortsätter jag, plötsligt ivrig och sträcker mig efter flaskan. ”Det är som att ha en passagerare i bilen, som för en gångs skull inte gnäller på ens sätt att köra!”
”Och som inte vill bestämma vart vi ska!”
”Som inte vill lyssna på Lugna Favoriter.”
”Eller på nån jävla podcast med Filip och Fredrik!”
Vi dricker upp likören också, men jag ringer ingen på vägen hem. Fast jag pratar tystlåtet i min handsfree hela vägen.

”Så hur är det med Patrik?”
Jag har inte berättat vad som har hänt för mamma och för första gången uppskattar jag hennes bristande tekniska förmåga som medför att vi aldrig har videosamtal, för jag lyckas inte hindra den talande smärtan från att synas i ansiktet.
”Jag vet inte”, svarar jag. ”Vi har inte hörts på ett tag.”
Jag hör besvikelsen, och i den de icke uttalade kommentarerna om att det var synd, han som var så stilig, och vad har du nu gjort för att skrämma bort honom?
”Så har du träffat någon annan?” frågar hon i stället och jag himlar med ögonen eftersom det inte hörs.
Jag är på väg att säga sanningen, för det är så mycket jag ljuger för henne om, men så tänker jag att det vore en bra sak att valla bort henne från Patrik.
”Mja”, lockar jag. ”Det är faktiskt en kille jag pratat en del med.”
Hennes entusiasm uppmuntrar mig, och så är han där, bredvid mig i soffan. Jag riktar mig mot honom medan jag fortsätter, och han tycker det är lika roligt som jag att mamma inte vet att jag pratar med två personer samtidigt.
”Ja, han är fin. Verkar omtänksam och snäll och så.”
”Var har du träffat honom? På jobbet?”
”Nej, vi springer på varann ibland, jag tror han bor här i området. Jag har inte frågat.”
”Då får du se till att göra det nästa gång du ser honom!”
Och med det nöjer hon sig och fortsätter in på nästa ämne.
”Hur går det på jobbet?”

”Du ser”, tröstar han. ”Du behöver inte vara orolig.”
Jag tar ett lite skakigt andetag och nickar. Jag får en impuls att ringa upp Fatima igen, trots att vi lade på för mindre än tio sekunder sedan, och be henne upprepa allt hon sa. Men jag hejdar mig själv, låter honom upprepa orden i stället.
”Hon är chef, och det ingår i hennes roll att ställa den här typen av frågor, det sa hon ju till och med själv.”
”Jo”, medger jag. ”Jag blev bara så chockad, jag trodde inte att jag hade varit hemma från jobbet så mycket. Eller att det hade märkts.”
”Det är säkert en automatisk funktion i systemet, jag tror inte din chef har tänkt på det själv.”
Han lägger sig nära intill i sängen där jag spenderat hela söndagen och nu även halva måndagen. Jag vill stanna resten av dagen också, och imorgon, men att min chef ringde för att kontrollera hur jag mår gör mig tveksam över hur klokt det vore.
”Stanna här hos mig en stund till”, mumlar han, och jag sätter mobilen på ljudlös och lägger den med skärmen nedåt på nattduksbordet. ”Sen ringer vi läkaren och så äter vi en sen frukost.”
Men jag somnar om i hans famn och vaknar inte förrän telefontiden hos vårdcentralen är över.

Fatima har åkt hem och jag sitter kvar i vardagsrummet, dels för att vara vaken när hon skickar sitt ”jag har kommit hem”-meddelande, men dels för att jag vill njuta av berusningen och inte somna ifrån den. Han dök upp så fort hon hade gått, och nu sitter han i andra hörnet av soffan. Jag funderar på ifall han ska komma närmre, men så finns det något vackert i att sitta en bit ifrån varandra som jag tycker om.
”Jag gillar Fatima”, säger han och jag känner stolthet över min vän.
”Hon är fantastisk”, svarar jag, och fnissar till åt minnet av ett av våra nya internskämt som skapats under kvällen innan jag åter fokuserar på honom. ”Hon hade gillat dig med, om hon hade träffat dig.”
”Tror du?”
Jag försöker skaka fram några droppar vin ur den flaska som vi tömde sist, men inget finns kvar. Jag struntar i att han roas av mitt misslyckande och fortsätter.
”Vi pratade ju faktiskt nästan om dig en gång, om hur du var som en passagerare som inte förstörde upplevelsen av bilfärden.”
Han skrattar till och för ett ögonblick känns det som att jag inte vet vad han ska säga. Jag ler, både åt den omöjligheten och som reaktion på hans skratt, och han svarar.
”Jag tycker det är sött att du tror att det är du som kör.”

Ta mark

En dag i maj har alla fåglar slutat flyga. Det är som att de har glömt hur man gör, landat på marken och stannat där. De som flög i flock rör sig fortfarande på samma vis fast till fots, hela ytor kan vara täckta av starar eller kråkfåglar. Andra är ensamma, eller håller sig nära någon enstaka av samma art. De promenerar omkring, och vi försöker läsa in om de ser förvirrade ut, men lyckas inte tolka deras tomma blickar eller deras nya rörelsemönster. Ornitologer kallas in, fåglar fångas och undersöks. Det är hur lätt som helst, det är bara att plocka upp dem, deras små ben låter dem inte springa så fort. Och om de råkar vara en sort som kan springa lite fortare är det väldigt lätt att tränga in dem i olika hörn, för inte ens då flyger de inte utan låter sig fångas. Undersökningarna visar ingenting, de ska tekniskt sett kunna flyga, vingarna borde fungera. Men efter att flera fåglar avlidit när man provat att släppa dem från hög höjd – de bara faller, med vingarna tätt slutna runt kroppen, och bryter nackar mot marken – uppmanas allmänheten att lämna dem ifred. Kanske kommer de börja flyga igen ifall vi låter dem vara, resonerar man, och säger åt föräldrar att kontrollera sina barn, hundägare att koppla sina hundar och kattägare att hålla sina katter inomhus. Och alla att köra försiktigt. Men det blir svårt, för de är överallt. Det kommer in rapporter om ungdomsgäng som sparkar på fiskmåsar, om små barn som leker med sparvar som vore de dockor, om vuxna män som samlar in rovfåglar. Duvorna är de enda som verkar klara sig någorlunda, vana som de är att promenera bland människofötter. Ornitologerna står handfallna men vädjar åt människors inneboende goda natur, och en lag tas hastigt fram för att skydda de utsatta. Den tas emot med blandade reaktioner av svenska folket, vi vet ju att de kan flyga om de bara vill, och många tycker det är onödigt att lagstadga om något som borde kunna lösa sig av sig självt. Andra människor tar på sig större ansvar och börjar bygga inhägnader dit fågelflockar vallas om nätterna, för att de ska kunna sova tryggt. På kvällarna tar vissa för vana att lyfta upp rödhakar och blåmesar i buskar och träd, och hoppas på att de stannar där under natten. Trastarna struntar man i, för de är redan duktiga på att kamouflera sig, så de får bli kvar på marken. Affärer börjar sälja olika sorters fågelmat, anpassade till olika arter, och pensionärer fyller sina dramatenväskor. Det blir lättare med fågelskådning, lättare att se vilken fågel det är som sjunger, och skolelever får högre snittbetyg i biologi. Fast flera arter försvinner gradvis och ornitologerna förfäras, men det finns inte så mycket att göra. Skattepengar behövs till andra saker, det faller på hobbyentusiaster och eldsjälar att värna om frågan. Sommaren passerar och de nya fåglar som kläcks har inga förebilder utan stannar också på marken.

När hösten nalkas och fåglarna fortfarande inte flyger så börjar man oroa sig för hur det ska gå när det blir riktigt kallt. Nystartade föreningar och något enstaka politiskt parti försöker driva igenom satsningar på stora depåer där fåglar ska kunna överleva vintern, men stöter på motstånd från allmänheten som alltjämt minns att fåglarna faktiskt kan flyga, de bara vill inte av någon anledning. När det blir kallare så sträcker de säkert ut sina vingar och lyfter, förmodar man. Hösten blir regnig och blåsig och har man tid på väg till jobbet plockar man upp talgoxar ur vattenpölar, och man låter garagedörrar stå öppna för att låta skatorna söka skydd. Flyttfåglarna rör sig söderut och orsakar trafikkaos på motorvägarna, men kommer inte så långt.

Den första snön faller redan i mitten av november, men inga fåglar flyger. Snön begraver dem och de fryser ihjäl. Man räddar de man kan. Det är inte många.