Drömkillelåten

Att du tror att jag är bra säger en hel del
Du väljer bara att blunda för en massa fel
Fast jag kan väl faktiskt hålla me’
Att jag lätt kvalar in bland topp tre

Jag svarar på sms och när du ringer
Nyttjar avslappnat kuk eller finger
Jag plockar undan disken efter mig
Har jag fel kan jag erkänna det för dig

Men allt det där är fan grundläggande grejer
Och att det går hem så oerhört hos tjejer
Är för att i loppet till en drömkillevakans
Finns det sorgligt lite konkurrens

Jag har en sund relation till min mamma
Och till mina ex får jag säga detsamma
Jag lägger min smutstvätt i en korg
Har inte som hobby att slåss på nåt torg

Jag tycker om att laga mat
Jag sysslar inte med internethat
När du berättar något har jag ögonkontakt
Och ställer följdfrågor på det du har sagt

Men allt det där är fan grundläggande saker
Och att jag verkar tilltala så många smaker
Att jag verkar utstråla drömkilleglans
Är för att normalmannen är en schimpans

Ja allt det där är grundläggande grejer
Men samhället tutar hela tiden i er tjejer
Att om du har högre krav på drömkillebriljans
Kommer du inte hitta honom någonstans

Armageddon

”Jag trodde aldrig att det var här jag skulle hamna”, förklarar jag, och det är nätt och jämnt mer än en viskning.
Han skrattar, samma ljud som jag minns från åratal sedan, men som nu betyder något helt annat. Påverkar mig helt annorlunda.
”Var annars?”
Hans fråga är hånfull, men jag kan också höra den uppriktiga nyfikenheten. Jag öppnar munnen för att svara, fuktar rädsletorra läppar med min tungspets medan jag märker hur blicken vandrar oseende över betonggolvet framför mig, som en spegling av hur jag söker i tankarna efter rätt ord. Jag vill formulera att det var något annat jag såg framför mig. Att hur lite jag än planerade för min framtid så fanns den ändå där, som en teckning klar att färglägga. Vilka nyanser, eller ens vilka verktyg, var inte bestämda, men linjerna var utritade – att följa eller inte, det spelade ingen roll. Ramverket tog jag för givet, vissa regler var så grundläggande att det inte för en sekund slog mig att de gick att ifrågasätta. Men jag kan inte förklara mig utan förblir tyst, och min flackande blick stannar till sist. Han fortsätter.
”Hur kan du ha missförstått att det var hit, till mig, du alltid var på väg?”
Jag försöker reagera men klarar inte mer än att rynka ögonbrynen i paralyserad förvirring. Hans röst är inte längre hånfull, men det tröstar mig knappast.
”Om du tänker efter så kommer du inse att det är bäst såhär. Att det var oundvikligt.”
Jag blir rädd för att han har rätt. Det skulle innebära att de senaste tio åren av mitt liv är misstag. Att alla steg jag tagit, stundvis paniskt springande, har varit i en cirkel som inte tagit mig någonstans. Min frenetiska kamp för överlevnad har inte varit något annat än dödsryckningar hos någon som redan fastnat i en snara. I min nästa utandning sjunker mina axlar, vilket jag vet att han noterar.
”Det sägs att det är skönt att ge upp”, ler han. ”Så varsågod.”

 

Rödvinsvarv – en sonettkrans

1.
Likt Bellman är jag bara lovligt full
och klockan visar trist nog endast fyra
Jag älskar hjärtligt dig med hår och hull
det vill och faktiskt måste jag bedyra

Att jag har druckit rödvin sedan ett
är sant – jag har dock ingen jävla aning
om varför vinfyllt kärleksspråk blir lätt
Har du av Fröja inte fått nån varning?

För faktum är att när jag dricker vin
då kan de hämningar jag har helt fara
och även utan Bacchus är du fin
att fria till nåt vackert är att vara
så kom nu här, du skönsta nymf, bli min
Jag borde kanske druckit vatten bara

 

2.
Jag borde kanske druckit vatten bara
besluten blir så egendomligt udda
Det går att fråga Bacchi riddarskara
vars vittnesmål jag efteråt vill sudda

Fast varifrån jag får mina idéer
kan ingen riktigt svara tydligt på
men vin kan ändra mångas renomméer
Vem vet hur det med påfyllning kan gå?

Och vem är det som köper alla glas?
min egen plånbok är mest ångerfull
en daler kan där knappt tillvaratas
en gåta fyllan är, men anspråksfull
förvirrad när jag kruset slår i kras
diffust ifall det är för någons skull

 

3.
Diffust ifall det är för någons skull
som jag har hamnat här i denna bar
Märks tydligt att jag är förväntansfull
när jag i flaskors bottnar söker svar

På en helt annan plats än här finns plikten
vars lömska lockrop jag nu söker dränka
tryggt otvättade fönster skymmer sikten
och jag får Bacchus hjälp att sluta tänka

Men vet spontant ändå vad som är rätt
den frågan hjälper Charon mig besvara
ty livet målas inte upp som lätt
ej drömlik promenad – det är en mara
Jag upplyses att klockan blivit ett
Det nu har blivit dags att hemåt fara

 

4.
Det nu har blivit dags att hemåt fara
jag tvingas därför vinka mitt hejdå
och trots att många nog är utbytbara
så vet jag ändå hur jag kommer må

Om någon kommer nära dig i livet
vår färd mot Charon och en evig natt
som delar hur du ser på tidsfördrivet
och ler mot dig se till att kvickt ta fatt

Inunder armen tag och grip en famn
så att du inte sist blir ensam kvar
det gör alls inget om du glömt vart namn
en nära tillvaro är underbar
Jag själv har nätt och jämt just siktat hamn
Som vanligt är jag alltid långt från klar

 

5.
Som vanligt är jag alltid långt från klar
jag lär mig inte ”aldrig”, men rätt sent
Om ändå tid var mer förhandlingsbar
så skulle kanske samvetet bli rent

Då hade fler försummade bekräftats
Måhända att ett glas till hunnits med?
Jag hade säkert passionerat käftats
med de som fått sin världsbild helt på sned

Tyvärr är varje timglas ransonerat
så jag har inte nypt kanaljeöra
nej, tidens sand har jag prioriterat
att lägga på en dans jag själv får föra
Blott stilla tänkt då jag fått vin serverat
”i världen finns det ständigt mer att göra”

 

6.
I världen finns det ständigt mer att göra
att smaka, och fler glas att dricka ur
Det kan ett ordningssinne riktigt störa
när man försöker tänka fram just hur

man bäst planerar och tar an sig kvällen
så att man lyckas hitta rätt nivå
Och hur man framgångsrikt sen dämpar smällen
som alltid kommer morgonen därpå

Jag lärde mig en hög med knep en gång
Det första: Vatten, gärna i ett kar
Men listan över åtgärder är lång
Jag utför avogt alla och envar
För njuts det vin så följer detta tvång
En kravlös existens tycks underbar

 

7.
En kravlös existens tycks underbar
Det tar ju jävlarimig aldrig slut
Min mor kan mana ”Gift dig med en karl!”
Jag har nog hört det tusenfalt förut

På andra plats: ”Du dricker alltför mycket”
men våra måsten trängs i hela livet
Versalkrav när du börjar nya stycket
Sätt punkt så folk förstår vad som står skrivet.

och alltför ofta måste vi stå still
vår omvärld ger oss mängder vi ska göra
Men jag beter mig hellre som jag vill
I normens gryta bör man alltid röra
Har glaset tömts så fyller jag ett till
Jag låtsas att jag inte alls kan höra

 

8.
Jag låtsas att jag inte alls kan höra
när folk (mest män) vill bjuda med mig hem
De gör nåt som de tror är att förföra
ibland får jag ett foto av en lem

Nej, mina kvällar ska förbli privata
Jag ger mig av på en helt egen färd
Fastän vi må va’ likvärdigt plakata
är jag helt ensam här i denna värld

Så har det varit under alla år
Rutinen gör att svaret jämt är nej
med taggtrådsröst som ingen över når
En närhetsskygg är van att värja sig
Så därför blir jag ställd varhelst jag står
om någon skulle ropa just på mig

 

9.
Om någon skulle ropa just på mig
så blir effekten att det mig förvirrar
jag kan förmå mig svara ett okej
alltmedan jag omkring mig ängsligt stirrar

För närhet är jag ganska ovan vid
fås ömhet blir jag genast helt förlamad
Och det var nyligen i svunnen tid
jag insåg att jag älskar att bli kramad

Men vännerna finns troget ändå där
de utgör faktiskt nästan en hel handfull
som väntar tåligt medan jag mig lär
man kan av kärlek dock bli temperamentsfull
och fast jag insett vad det innebär
– min chock därvid blir alltid lika kraftfull

 

10.
Min chock därvid blir alltid lika kraftfull
de gånger som jag rest mig från en stol
och ramlat fastän jag har varit tankfull
kring att försöka vara riktigt cool

Men jag ska inte fan få allas skäll
ty jag och Bacchus delar ansvar lika
för gångerna jag gravt horisontell
helt pank från rännsten svärande hörts skrika

Jag har förbannat (med en ilsken röst)
de vingelklackar man ska ha som tjej
dekolletage och flyktbenägna bröst
samt män som tror det räcker med ett ”hej”
Jag antar att det ändå är en tröst
hur lätt det är att djupt genera sig

 

11.
Hur lätt det är att djupt genera sig
allt lättare ju mera vin per kropp
Rätt konstigt hur varenda heldum grej
på fyllan plötsligt stadigt står i topp

Har ramlat, även spytt, på mina vänner
och gjort nåt mycket värre sen ändå
I Fröjas namn berättat hur jag känner
fastän jag visste hur det skulle gå

Har druckit alltför många glas i natt
Visst bad jag om din hand med blicken glansfull?
Jag minns tyvärr att svaret blev ett skratt
men sånt är livet, ingen är respektfull
Än sen att hjärtats ömma puls slår matt
I slutet blir vi alla ändå jordmull

 

12.
I slutet blir vi alla ändå jordmull
helt oavsett det liv vi må ha levt
så vardagen bör inte tryckas proppfull
för då blir livet bara mera skevt

Lägg hellre tid på jakten på balansen
bland alla känslor du ska genomgå
och gör ditt bästa för att öka chansen
att leva tills du får rätt ”shade” av grå

Låt inte Charon tjata om din död
Följ med en nymf och se om du är gay
Försök att dela både salt och bröd
Ge blommor, allra helst förgätmigej
Och skänker dina vänner dig sitt stöd
finns inget kvar som ska bekymra dig

 

13.
Finns inget kvar som ska bekymra dig
så frukta inte stundande förvandling
Jag känner Bacchus närvaro i mig
men lugn, det dröjer länge än tills handling

Om några glas släpps hämningarna loss
och även om jag ej vet vad jag gör
bli inte rädd – för om jag sen vill slåss
så har jag redan valt folk utanför

Fast ofta går det i en annan riktning
blott svagdricka kan göra mig så hotfull
Den största faran för mig nu är hickning
och kanske att jag blir av njutning breddfull
Men du lär få min amorösa biktning
när jag nu fylld av rödvin blir en djävul

 

14.
När jag nu fylld av rödvin blir en djävul
så blottas det som jag alltjämt förnekar
Min själ får vara obehindrat hoppfull
mitt hjärta släpper sina låtsaslekar

I nyktert dagsljus göms det sedan åter
jag talar högt så att det ej ska höras
hur det där inne sitter nån och gråter
och att jag är i färd med att förgöras

Men även i mitt rus finns det försvar
om utsagan blir alltför meningsfull
För uppmärksammas känslorna jag har
så röjs det att mitt hjärta är av ull
Då blir direkt mitt avledande svar:
”Likt Bellman är jag bara lovligt full”

 

15.
Likt Bellman är jag bara lovligt full
Jag borde kanske druckit vatten bara
Diffust ifall det är för någons skull
det nu har blivit dags att hemåt fara

Som vanligt är jag alltid långt från klar
i världen finns det ständigt mer att göra
En kravlös existens tycks underbar
Jag låtsas att jag inte alls kan höra

Om någon skulle ropa just på mig
min chock därvid blir alltid lika kraftfull
Hur lätt det är att djupt genera sig
I slutet blir vi alla ändå jordmull
Finns inget kvar som ska bekymra dig
när jag nu fylld av rödvin blir en djävul

Sketch – Bar

INT. BAR. KVÄLL
Fyra MÄN (25) sitter vid ett bord i en glesbefolkad bar. På bordet står flera urdruckna ölglas och framför varje man står ett glas med öl i, varierade mängder. De är påtagligt berusade och på gott humör. Plötsligt öppnas ytterdörren och en MAN (25) kommer inrusande. Hans hår är rufsigt och hans kläder är i oordning. Han har ingen jacka, hans skärp är uppknäppt och hans tröja är utochinvänd. En av männen vid bordet får syn på honom.

MAN 1 (glatt)
Där är Adde ju!

Resten av männen ser över åt Addes håll och tjoar glatt när de ser honom. Adde, som jagat sett sig omkring i lokalen ser lättad ut när han får syn på dem, och skyndar över.

MAN 2 (imponerat)
Det gick fort!

MAN 1 (påminnande)
Hon sa ju att hon bodde precis i närheten.

Adde andas ansträngt, det är tydligt att han har sprungit, och sträcker sig efter en av männens öl.

MAN 3 (spelat upprörd)
Äh vafan, köp din egen öl!

Adde ignorerar mannen och dricker ur glaset. De övriga tre männen lyfter sina glas och tjoar vid åsynen.

MAN 1 (till MAN 3)
Var inte så jävla snål Jonas, låt han smaka segersötman!

MAN 2 (till MAN 3)
Ja, han behöver väl skölja ner fisksmaken, höhö!

De fyra männen vid bordet skrattar. Adde ställer ifrån sig ölen men ser fortfarande skakad ut. Han vänder sig till gruppen.

ADDE
Fan vad glad jag är att ni är kvar.

JONAS (spelat upprörd)
Så att du kunde dricka upp vår öl, jag fattar.

Adde är på väg att svara men Jonas avbryter honom genom att ställa sig upp.

JONAS (till gruppen)
Ska ni ha en till eller?

De tre männen vid bordet svarar jakande, Adde står stilla, andas fortfarande ganska häftigt och stirrar ner i bordet framför sig. Jonas puttar till honom på axeln, Adde rycker till och tittar förskräckt på honom.

JONAS (hotfullt)
Inga smaskiga detaljer förrän jag är tillbaka,
då dricker jag upp DIN öl!

De övriga skrattar och Jonas försvinner mot baren. Man 1 vänder sig till Adde.

MAN 1
Skit i han, hur gick det? Var hon skön?

De övriga två männen vid bordet lutar sig leende framåt för att lyssna på svaret. Adde skakar hastigt på huvudet.

ADDE
Nej, det blev fan helt… fel.

MAN 1 (till de andra två)
HAN KÖRDE IN DEN I FEL HÅL, HAHAHA!

Männen skrattar högt men Adde skrattar inte utan skakar på huvudet igen.

ADDE
Nej, inte så! Hon var helt galen!

MAN 1
Det är fan det man vill ha – a lady on the street
but a freak in the bed, höhö!

Man 2 och man 4 instämmer skrattande och lyfter sina glas. Adde ser ner på sina kläder, obekväm.

ADDE
Nej alltså, vi kom hem till henne och allt var liksom bra.
Hon var mjuk och fin och typ kåt som fan.

Männen tjoar.

ADDE
Så klädde hon av mig jackan, och så när vi stod
där i hallen så slog hon plötsligt till mig.

MAN 2
Vaddå? Hurdå?

ADDE
En örfil.

MAN 2 (till man 1 och man 4)
Yeah! Lite hårdhänt, sånt gillar man ju!

De övriga männen håller skrattande med. Adde sväljer och fortsätter tvekande.

ADDE
Jag blev först mest förvånad, men sen kysste hon mig
och klädde av sig, och hon var ju sexig som fan,
så jag följde med henne in i sovrummet.

MAN 1
Where the magic happens, amiright?!

Man 1 och man 2 ger varandra high five.

ADDE
Och när jag satt mig på sängen så kysstes vi ett tag
och hon knäppte upp mina byxor… Men sen slog hon mig igen,
hårdare den här gången. Så jag försökte resa mig,
men hon puttade tillbaka mig på sängen och satte sig på mig.

MAN 2 (drömmande)
Woman-on-top är fan min favorit.

MAN 1
Word.

ADDE
Så började hon slita i min tröja, och jag tänkte
att om hon får av den så kanske hon lugnar sig
– jag menar, hon kanske bara var jävligt kåt? Men…-

Adde avbryts av att Jonas kommer tillbaka med fem öl balanserande på en bricka.

JONAS
Vafan är det här?! Du skulle ju vänta ju!

MAN 2
Äh, dom har bara kommit in i sovrummet, du har inte missat nåt.

JONAS
Okej då. Hoppa fram till de bra sakerna då!

Jonas delar ut ölen till de andra. Adde har kommit av sig och står tyst. Han får syn på sitt uppknäppta skärp och börjar långsamt knäppa det.

MAN 1 (till Jonas)
Äh va fan nu tappade han bort sig! Man kan inte bara skippa förspelet.

JONAS (till Adde)
Ahmen förlååt! Fortsätt där du var då.

Adde rycker till och lyfter blicken från sitt bälte och tittar först på Jonas och sen på de andra. De ser leende och förväntansfulla på honom.

ADDE (tvekande)
Ja, så hon får av mig min tröja…
Och jag försöker kyssa henne, men hon slår mig igen.

JONAS (förebrående)
Alla vill inte ha sån där sketen romantik, det vet du väl.

ADDE (tystare)
Och sen så börjar hon klösa mig på bröstet, jag tror det kom blod.

JONAS (imponerat)
Näe?! Få se!

Jonas lutar sig över och lyfter upp Addes tröja. Vi ser rivsår, blåmärken och lite blod. Adde ryggar skrämt undan och drar ner tröjan igen. Männen tjoar.

MAN 2
Så jävla snyggt!

JONAS (instämmande)
Aa, det är som medaljer! Grymt!

ADDE (med bruten röst)
Jag fick liksom kämpa för att komma undan.
Jag vet inte hur jag tog mig ut ur sovrummet,
men hon följde efter mig in i köket, och då hade hon en piska.

MAN 1
Wooooh, kinky!!

ADDE (förtvivlat)
Nej! Hon slog mig! Hon trängde in mig i ett hörn
och hotade att slå ihjäl mig om jag inte…

Adde tystnar och ser ner i bordet. De andra väntar uppmärksamt men Adde förblir tyst. Jonas vänder sig till gruppen.

JONAS
Om han inte TOG HENNE PÅ KÖKSBORDET!

Männen tjoar.

MAN 2 (skrattande)
Vad fan är det med kvinnor och att bli tagna på köksbord?

Adde ser bestört upp och stirrar på Jonas. Jonas ler stort.

JONAS (till Adde)
HIGH FIVE!

Adde skakar på huvudet, förtvivlat. Han har tårar i ögonen.

ADDE
Nej! Nej! Jag trodde jag skulle dö!
Enda anledningen till att jag kom ut därifrån var för
att jag fick tag i en kökskniv och fick henne att släppa ut mig.

MAN 1
Jag hade en brud som gillade knivar en gång,
det kan va fucking scary shit!

JONAS
Word.

Adde stirrar på männen framför sig, som alla nickar instämmande. Han snyftar till innan han vänder sig om och springer mot utgången. Han gråter och försvinner ut genom dörren. Männen vid bordet ser efter honom och ser sedan frågande på varandra och man 1 rycker försiktigt på axlarna. De sitter tysta en stund och dricker fundersamt av sin öl.

MAN 4 (besviket)
Är jag den enda som lyssnade på vad han faktiskt sa?

De andra tre vänder sig frågande mot honom.

MAN 4
Dom hade ju INTE SEX!

2017

Hur sammanfattar jag ett år ur ett liv där alla händelser haft betydelse för att de har kopplingar till sådant som hänt under de 32 tidigare? Det är omöjligt att isolera tolv gångna månader och rättvist återge dess höjdpunkter och dess mörkaste stunder om jag inte samtidigt får berätta om vad som föregick dem. Inte ens om jag fuskar och bläddrar i min almanacka hittar jag händelser som är knutna endast till 2017. Men jag kan försöka.

En lördag i början av mars så står det ”förkunna känslor”. Fler detaljer framgår inte, men jag kan avslöja att det skedde under en lunch. Fast då måste jag också berätta att vi hade skapat en tradition av att äta lunch tillsammans varje lördag efter träningen, i flera månaders tid, och att de känslor jag nu bestämt mig för att erkänna öppet hade vuxit sedan sommaren året innan. I själva verket var 2016 mer ”vårt” år, eftersom jag kommit att älska lördagarna. Och tanken på oss som mer än vänner. Men det var under 2017 jag berättade för honom om det, och under 2017 jag så småningom gick vidare.

Senare, också i mars, står det en liten anteckning på samma dag som vårdagjämningen inföll. ”100%”. För att förstå vad det betyder måste jag också berätta om 2016, om hur jag var sjukskriven på heltid i två och en halv månad den hösten, från ett jobb jag älskar, och hur jag sedan arbetat mig upp från noll till tjugofem, till femtio, till sjuttiofem, och så slutligen i mars 2017 till hundraprocentig arbetstid igen. Det står ingenting i kalendern om hur svårt det var och hur mycket jag behövt förändra i min bild av mig själv, ingenting om den trygghet min chef lyckats skapa för mig, eller om hur mycket jag lärt mig om mina förutsättningar och behov. I november finns det en annan anteckning som avslöjar att jag firade fem år på min arbetsplats. Under de sista två av dem har jag försökt omforma min arbetssituation, och mitt eget sätt att se på min karriär och mitt yrke, så att det ska vara mer hållbart. Det är ett arbete som fortfarande pågår, och som kommer pågå under många års tid. Men det var under 2017 de viktigaste förändringarna skedde.

I juni står det ”Astas namngivning”. Och Asta må vara en ny del av mitt liv (i september står det ”Asta 1 år”), men att jag fått äran att bli hennes fadder har att göra med att hennes pappa varit en av mina närmsta vänner i många år. Skulle jag utgå från honom så skulle 2007 vara året jag nämnde, för det var då vi träffades. Eller 2014, för det var då jag hade mitt livs första panikångestattack, när han var den enda jag ville ringa, och då hans lugna röst guidade min andning och sedan sa åt mig att komma till honom. Eller alla de andra tillfällena jag sökt skydd hos honom sedan vi kommit varann nära. Men det var under 2017 som jag fick äran att stå inför en samling människor, i en trädgård i Romakloster, och höra honom berätta om varför han och hans sambo valt mig till en av sin dotters faddrar. Fadderbrevet ligger i min bokhylla och jag rörs till tårar var gång jag läser det.

Fjärde september är den första måndagen jag är ledig för att skriva. Det syns inte i kalendern, men alla måndagar efter det fram till årsskiftet är lediga, och jag skriver. Så länge jag kan minnas har jag skrivit, älskat att formulera mig, att hitta precis rätt ord för vad jag vill förmedla. Jag har burit med mig anteckningsblock, skrivit på bussar, på caféer, under kvällar och helger, ibland sjunkit ner på gatan där jag går för att få ned en mening på papper innan den försvinner. I flera år har jag funderat över om jag ska göra det i större utsträckning än så. Under hösten begärde jag tjänstledigt på 20% fram till årsskiftet för att skriva, och kom sedan överens med min chef om att förlänga det till och med maj 2018. Kanske blir det längre. Men det var under 2017 jag tog första steget.

I december står det två anteckningar om pappa i kalendern. Dels den elfte, då han skulle ha fyllt 62 år, dels den sjunde, då det var tio år sedan han gick bort. Nummer och siffror har precis lika lite inneboende betydelse som år – allt är människans eget påhitt. Tio år är egentligen inte mer speciellt än nio eller elva, men vi har bestämt att dela tiden på detta sätt, och valt att döpa just den tidsrymden till ett decennium. Så jag rycks med och tänker inte bara på pappa under början av december, som jag alltid gör, utan extra mycket på tiden som gått sedan det hände. På årtal och på åldrar. 62 år är både gammalt och ungt. 52 år är yngre, och inte ens det hann han fylla. Jag vet att det finns många år och nummer som kommer påverka mig starkare. Om jag lever år 2030 kommer det vara året då jag levt lika många år utan som med honom. Men 2017 var det fortfarande bara nästan en tredjedel av mitt liv.

Kalenderår gör livet greppbart. Det går att sortera sina minnen, sina känslor. Vi skapar löften och räknar åldrar utifrån godtyckliga siffror, knyter livshändelser till datum och firar eller sörjer vid deras återkommande jubileum. Men ett år är lika oskiljbart från det föregående och det efterkommande som en nyans av grönt är från blått eller gult. De går in i varandra, påverkas och påverkar, och vi måste själva bestämma var vi ritar en gräns för vad som hör till vilken sida. Ingenting jag upplevt under detta gångna år är frikopplat vem jag vuxit in i att bli under mina tidigare, och allt som har hänt kommer att färga mina kommande. Men 2017 var ett helt unikt år. Precis som alla andra.

Stycke ur Med ont förgås

”Jag hade så gärna velat vara en av de där kvinnorna.”
Jag förmådde inte mer än en viskning, så jag kunde inte klandra Sara när hon inte hörde mig. Hon var upptagen med att låsa ytterdörren och dra för gardinerna. Medan hon for runt i lägenheten jag aldrig varit i förut försökte jag tänka på något annat än på hur hon lyckats få mig hit, via bakgator och vägar där gatlamporna var trasiga, som att vi fortfarande befann oss i leken vi påbörjade för månader sedan. Jag ville inte heller tänka på hur jag lyckades hitta henne trots att jag inte följt planen, eller på hur hon först hade sett så arg ut, innan hon såg mig ordentligt. Och jag kunde inte tänka på det som hänt innan det. Så jag såg mig omkring i hennes hem. Jag hade sjunkit ner på golvet med ryggen mot sängen, jag vågade inte smutsa ner den, så från där jag satt såg det inte ut som ett riktigt hem. Vinkeln gjorde att det var mer som en film, och jag var en karaktär som betraktade sin omgivning. Jag försökte hålla kvar den känslan, den skänkte lite tröst, så jag fokuserade på affischer med artister jag bara vagt kände igen namnen på, på konstnärer jag nästan kunde namnge och på målningar jag förstod var Saras egna och som jag också velat kunna skapa. Plötsligt satte hon sig ner bredvid mig och lade sina händer på min arm.
”Hur mår du?”
Jag försökte le som svar på hennes omtanke, men jag började gråta i stället. Hennes händer letade sig runt mig och jag kunde kollapsa i hennes famn. Hon kändes stark omkring mig och det höll tankarna borta, vilket jag var tacksam för. Det räckte med känslorna.

Passageraren

Trots att det är jag som bestämmer vad han ska säga så kommer jag på mig själv med att rodna.
”Du är vackrast när du rodnar”, viskar han och jag tittar ut genom bussfönstret.
Med en menande blick ler jag, efter att jag gjort bedömningen att ingen kommer se, och viskar, så att ingen heller hör.
”Du har redan sagt att jag är vackrast när jag är arg, när jag ler och när jag svettas. Vilket är det egentligen?”
”Nu undviker du min fråga”, svarar han, men så kliver någon på bussen och sätter sig bredvid mig så jag kan inte himla med ögonen över att ha blivit påkommen.
”Lägligt”, muttrar han, vilket jag också ler åt.
Folk ler för sig själv på bussar, det är inte konstigt.

”Men så här då?” föreslår han och jag sträcker mig efter mitt te samtidigt som jag anammar ett teatraliskt nyfiket ansiktsuttryck.
Han låter sig inte nedslås av min ironi utan fortsätter:
”Vi skaffar ett sådant där SIM-kort de delar ut på T-centralen, tar en gammal mobil och så stämmer vi träff med honom.”
”Patrik skulle aldrig gå med på en träff med någon han inte vet vem det är”, konstaterar jag trött.
”Fast han måste väl ha raggat upp någon på krogen de senaste tre månaderna”, invänder han. ”Eller så skriver vi att vi fått hans nummer av en av hans polare. Att det är en blinddejt.”
”Och sen då?” ler jag, samtidigt som jag märker att jag tillåter mig själv att följa efter djupare in i leken.
”Sen så är DU där, löjligt vacker i den där röda klänningen han aldrig hann se.”
Jag låter leendet vara kvar på grund av komplimangen, men jag skakar på huvudet.
”En klänning kommer inte få honom att stanna och lyssna. Inte ens den röda.”
”Jag har tänkt på det också”, triumferar han. ”Tre av killarna från gymmet är också där, de blockerar utgången!”
”Så det är ett grupprojekt nu? Vad hände med att klara sig själv?”
”Äh, man kan väl hyra in lite muskler.”
Telefonen avbryter mig från att kontra. Det är Fatima som ringer och jag tvekar bara en kort stund innan jag svarar. Men jag får harkla mig tre gånger innan jag får fram ett ljud.
”Du låter för jävlig!” blir reaktionen. ”Är du sjuk?”
”Nejdå”, svarar jag. ”Jag har bara inte använt rösten på hela dagen.”
”Tur att jag ringde då. Vad gör du? Du sitter väl inte hemma och tänker på Patrik?”
”Nej…?”
Hon fnyser, men det är kärleksfullt.
”Det var väl det jag misstänkte.”
”Inte bara, faktiskt”, invänder jag och höjer min mugg i en skål mot den tomma fåtöljen mitt emot mig.

Det har inte hjälpt att gråta och jag vet att jag borde göra något mer, något större. Och att jag borde äta något ordentligt, för det var det dagar sedan jag gjorde. Jag försöker övertyga mig själv att panikångest är att likställa med feber och att min chef skulle tycka samma sak men jag kan inte låta bli att ljuga i mailet som meddelar henne att jag är hemma idag med. Jag föreställer mig en hand på min panna och tröstande ord.
”Du måste bli bättre på att ta hand om dig själv”, mumlar han och även om jag inte ler så stort så stramar det i spåren efter gråten.
”Då skulle ju du bli arbetslös”, svarar jag. ”Vad skulle du göra hela dagarna i så fall?”
Handen byts mot en lätt kyss.
”Inte då. Vi kan vara två. Det är du värd.”
”Om jag är så värdefull kan du väl laga mat åt mig?” suckar jag.
”Vi gör så här”, svarar han bestämt och det får mig att sätta mig upp i sängen. ”Du lagar mat, jag tittar på, och sedan ringer vi läkaren och bokar en tid.”
Men efter maten så är jag så behaglig till mods att vi tittar på den där filmen jag lovat min syster att se i stället, och dagen därpå orkar jag gå till jobbet.

Den andra flaskan är plötsligt också slut och Fatima försöker hitta en till i köket medan jag reflexmässigt kollar mobilen medan hon inte ser och kan fråga vem jag hoppas att höra från. Hon kommer tillbaka med en likör som ser ut att härstamma från åttiotalet och jag skakar skrattande på huvudet.
”Jag tror den är god!” invänder hon. ”Eller i alla fall inte äcklig.”
”Jag är nöjd som det är”, protesterar jag. ”Dricker jag mer kommer jag börja ringa dumma samtal.”
Hon flinar och häller bara upp till sig själv.
”I hear you. Jag skickade ett sms när du var och kissade, så jag har redan klantat mig. Om jag dricker det här också kanske jag i alla fall blir för full för att skicka fler.”
Vi skrattar och jag älskar att vi kan ha stunder då vi erkänner hur hopplösa vi är.
”Jag kollade mobilen för att se om Patrik hade skrivit när du var i köket”, erkänner jag.
Hon nickar, tar en orange sup och grimaserar innan hon vänder sig till mig, plötsligt allvarlig.
”Ingenting?”
”Fortfarande ingenting”, bekräftar jag.
”Han är en bajskorv”, konstaterar hon för kanske tusende gången och jag ler, både åt det bekanta i hennes anklagelse och åt att jag inte längre försöker invända. ”Du måste ut och träffa någon ny, någon vettig människa som inte är känslomässigt fast i tolvårsåldern.”
Jag gör en mildare tolkning av hennes likörgrimas.
”Jo men allvarligt!” svarar hon medan hon dubbelkollar om jag fortfarande inte vill ha genom att hålla flaskan hotfullt nära mitt glas, och sedan hälla upp en ensam sup till åt sig själv. ”Det finns män där ute som inte är bajskorvar. Jag har hört talas om dem. Jag kan till och med ha sett en.”
”Jag vete fan”, muttrar jag. ”Jag funderar på att inleda en romantisk relation med någon fiktiv karaktär, eller någon jag hittat på helt själv. Släng på en värmekudde och en vibrator så tror jag att jag klarar mig.”
Fatima skrattar, tar en andra sup och grimaserar något mindre medan hon svarar.
”Jag skulle säga att det låter för jävla sorgligt om jag inte redan gjorde så själv.”
”Det är den perfekta relationen!” fortsätter jag, plötsligt ivrig och sträcker mig efter flaskan. ”Det är som att ha en passagerare i bilen, som för en gångs skull inte gnäller på ens sätt att köra!”
”Och som inte vill bestämma vart vi ska!”
”Som inte vill lyssna på Lugna Favoriter.”
”Eller på nån jävla podcast med Filip och Fredrik!”
Vi dricker upp likören också, men jag ringer ingen på vägen hem. Fast jag pratar tystlåtet i min handsfree hela vägen.

”Så hur är det med Patrik?”
Jag har inte berättat vad som har hänt för mamma och för första gången uppskattar jag hennes bristande tekniska förmåga som medför att vi aldrig har videosamtal, för jag lyckas inte hindra den talande smärtan från att synas i ansiktet.
”Jag vet inte”, svarar jag. ”Vi har inte hörts på ett tag.”
”Nähä?”
Jag hör besvikelsen, och i den de icke uttalade kommentarerna om att det var synd, han som var så stilig, och vad har du nu gjort för att skrämma bort honom?
”Så har du träffat någon annan?” frågar hon i stället och jag himlar med ögonen eftersom det inte hörs.
Jag är på väg att säga sanningen, för det är så mycket jag ljuger för henne om, men så tänker jag att det vore en bra sak att valla bort henne från Patrik.
”Mja”, lockar jag. ”Det är faktiskt en kille jag pratat en del med.”
”Jasså?”
Hennes entusiasm uppmuntrar mig, och så är han där, bredvid mig i soffan. Jag riktar mig mot honom medan jag fortsätter, och han tycker det är lika roligt som jag att mamma inte vet att jag pratar med två personer samtidigt.
”Ja, han är fin. Verkar omtänksam och snäll och så.”
”Var har du träffat honom? På jobbet?”
”Nej, vi springer på varann ibland, jag tror han bor här i området. Jag har inte frågat.”
”Då får du se till att göra det nästa gång du ser honom!”
Och med det nöjer hon sig och fortsätter in på nästa ämne.
”Hur går det på jobbet?”
”Bra.”

”Du ser”, tröstar han. ”Du behöver inte vara orolig.”
Jag tar ett lite skakigt andetag och nickar. Jag får en impuls att ringa upp Fatima igen, trots att vi lade på för mindre än tio sekunder sedan, och be henne upprepa allt hon sa. Men jag hejdar mig själv, låter honom upprepa orden i stället.
”Hon är chef, och det ingår i hennes roll att ställa den här typen av frågor, det sa hon ju till och med själv.”
”Jo”, medger jag. ”Jag blev bara så chockad, jag trodde inte att jag hade varit hemma från jobbet så mycket. Eller att det hade märkts.”
”Det är säkert en automatisk funktion i systemet, jag tror inte din chef har tänkt på det själv.”
Han lägger sig nära intill i sängen där jag spenderat hela söndagen och nu även halva måndagen. Jag vill stanna resten av dagen också, och imorgon, men att min chef ringde för att kontrollera hur jag mår gör mig tveksam över hur klokt det vore.
”Stanna här hos mig en stund till”, mumlar han, och jag sätter mobilen på ljudlös och lägger den med skärmen nedåt på nattduksbordet. ”Sen ringer vi läkaren och så äter vi en sen frukost.”
Men jag somnar om i hans famn och vaknar inte förrän telefontiden hos vårdcentralen är över.

Fatima har åkt hem och jag sitter kvar i vardagsrummet, dels för att vara vaken när hon skickar sitt ”jag har kommit hem”-meddelande, men dels för att jag vill njuta av berusningen och inte somna ifrån den. Han dök upp så fort hon hade gått, och nu sitter han i andra hörnet av soffan. Jag funderar på ifall han ska komma närmre, men så finns det något vackert i att sitta en bit ifrån varandra som jag tycker om.
”Jag gillar Fatima”, säger han och jag känner stolthet över min vän.
”Hon är fantastisk”, svarar jag, och fnissar till åt minnet av ett av våra nya internskämt som skapats under kvällen innan jag åter fokuserar på honom. ”Hon hade gillat dig med, om hon hade träffat dig.”
”Tror du?”
”Absolut.”
Jag försöker skaka fram några droppar vin ur den flaska som vi tömde sist, men inget finns kvar. Jag struntar i att han roas av mitt misslyckande och fortsätter.
”Vi pratade ju faktiskt nästan om dig en gång, om hur du var som en passagerare som inte förstörde upplevelsen av bilfärden.”
Han skrattar till och för ett ögonblick känns det som att jag inte vet vad han ska säga. Jag ler, både åt den omöjligheten och som reaktion på hans skratt, och han svarar.
”Jag tycker det är sött att du tror att det är du som kör.”

Ta mark

En dag i maj har alla fåglar slutat flyga. Det är som att de har glömt hur man gör, landat på marken och stannat där. De som flög i flock rör sig fortfarande på samma vis fast till fots, hela ytor kan vara täckta av starar eller kråkfåglar. Andra är ensamma, eller håller sig nära någon enstaka av samma art. De promenerar omkring, och vi försöker läsa in om de ser förvirrade ut, men lyckas inte tolka deras tomma blickar eller deras nya rörelsemönster. Ornitologer kallas in, fåglar fångas och undersöks. Det är hur lätt som helst, det är bara att plocka upp dem, deras små ben låter dem inte springa så fort. Och om de råkar vara en sort som kan springa lite fortare är det väldigt lätt att tränga in dem i olika hörn, för inte ens då flyger de inte utan låter sig fångas. Undersökningarna visar ingenting, de ska tekniskt sett kunna flyga, vingarna borde fungera. Men efter att flera fåglar avlidit när man provat att släppa dem från hög höjd – de bara faller, med vingarna tätt slutna runt kroppen, och bryter nackar mot marken – uppmanas allmänheten att lämna dem ifred. Kanske kommer de börja flyga igen ifall vi låter dem vara, resonerar man, och säger åt föräldrar att kontrollera sina barn, hundägare att koppla sina hundar och kattägare att hålla sina katter inomhus. Och alla att köra försiktigt. Men det blir svårt, för de är överallt. Det kommer in rapporter om ungdomsgäng som sparkar på fiskmåsar, om små barn som leker med sparvar som vore de dockor, om vuxna män som samlar in rovfåglar. Duvorna är de enda som verkar klara sig någorlunda, vana som de är att promenera bland människofötter. Ornitologerna står handfallna men vädjar åt människors inneboende goda natur, och en lag tas hastigt fram för att skydda de utsatta. Den tas emot med blandade reaktioner av svenska folket, vi vet ju att de kan flyga om de bara vill, och många tycker det är onödigt att lagstadga om något som borde kunna lösa sig av sig självt. Andra människor tar på sig större ansvar och börjar bygga inhägnader dit fågelflockar vallas om nätterna, för att de ska kunna sova tryggt. På kvällarna tar vissa för vana att lyfta upp rödhakar och blåmesar i buskar och träd, och hoppas på att de stannar där under natten. Trastarna struntar man i, för de är redan duktiga på att kamouflera sig, så de får bli kvar på marken. Affärer börjar sälja olika sorters fågelmat, anpassade till olika arter, och pensionärer fyller sina dramatenväskor. Det blir lättare med fågelskådning, lättare att se vilken fågel det är som sjunger, och skolelever får högre snittbetyg i biologi. Fast flera arter försvinner gradvis och ornitologerna förfäras, men det finns inte så mycket att göra. Skattepengar behövs till andra saker, det faller på hobbyentusiaster och eldsjälar att värna om frågan. Sommaren passerar och de nya fåglar som kläcks har inga förebilder utan stannar också på marken.

När hösten nalkas och fåglarna fortfarande inte flyger så börjar man oroa sig för hur det ska gå när det blir riktigt kallt. Nystartade föreningar och något enstaka politiskt parti försöker driva igenom satsningar på stora depåer där fåglar ska kunna överleva vintern, men stöter på motstånd från allmänheten som alltjämt minns att fåglarna faktiskt kan flyga, de bara vill inte av någon anledning. När det blir kallare så sträcker de säkert ut sina vingar och lyfter, förmodar man. Hösten blir regnig och blåsig och har man tid på väg till jobbet plockar man upp talgoxar ur vattenpölar, och man låter garagedörrar stå öppna för att låta skatorna söka skydd. Flyttfåglarna rör sig söderut och orsakar trafikkaos på motorvägarna, men kommer inte så långt.

Den första snön faller redan i mitten av november, men inga fåglar flyger. Snön begraver dem och de fryser ihjäl. Man räddar de man kan. Det är inte många.