Drömkillelåten

Att du tror att jag är bra säger en hel del
Du väljer bara att blunda för en massa fel
Fast jag kan väl faktiskt hålla me’
Att jag lätt kvalar in bland topp tre

Jag svarar på sms och när du ringer
Nyttjar avslappnat kuk eller finger
Jag plockar undan disken efter mig
Har jag fel kan jag erkänna det för dig

Men allt det där är fan grundläggande grejer
Och att det går hem så oerhört hos tjejer
Är för att i loppet till en drömkillevakans
Finns det sorgligt lite konkurrens

Jag har en sund relation till min mamma
Och till mina ex får jag säga detsamma
Jag lägger min smutstvätt i en korg
Har inte som hobby att slåss på nåt torg

Jag tycker om att laga mat
Jag sysslar inte med internethat
När du berättar något har jag ögonkontakt
Och ställer följdfrågor på det du har sagt

Men allt det där är fan grundläggande saker
Och att jag verkar tilltala så många smaker
Att jag verkar utstråla drömkilleglans
Är för att normalmannen är en schimpans

Ja allt det där är grundläggande grejer
Men samhället tutar hela tiden i er tjejer
Att om du har högre krav på drömkillebriljans
Kommer du inte hitta honom någonstans

Armageddon

”Jag trodde aldrig att det var här jag skulle hamna”, förklarar jag, och det är nätt och jämnt mer än en viskning.
Han skrattar, samma ljud som jag minns från åratal sedan, men som nu betyder något helt annat. Påverkar mig helt annorlunda.
”Var annars?”
Hans fråga är hånfull, men jag kan också höra den uppriktiga nyfikenheten. Jag öppnar munnen för att svara, fuktar rädsletorra läppar med min tungspets medan jag märker hur blicken vandrar oseende över betonggolvet framför mig, som en spegling av hur jag söker i tankarna efter rätt ord. Jag vill formulera att det var något annat jag såg framför mig. Att hur lite jag än planerade för min framtid så fanns den ändå där, som en teckning klar att färglägga. Vilka nyanser, eller ens vilka verktyg, var inte bestämda, men linjerna var utritade – att följa eller inte, det spelade ingen roll. Ramverket tog jag för givet, vissa regler var så grundläggande att det inte för en sekund slog mig att de gick att ifrågasätta. Men jag kan inte förklara mig utan förblir tyst, och min flackande blick stannar till sist. Han fortsätter.
”Hur kan du ha missförstått att det var hit, till mig, du alltid var på väg?”
Jag försöker reagera men klarar inte mer än att rynka ögonbrynen i paralyserad förvirring. Hans röst är inte längre hånfull, men det tröstar mig knappast.
”Om du tänker efter så kommer du inse att det är bäst såhär. Att det var oundvikligt.”
Jag blir rädd för att han har rätt. Det skulle innebära att de senaste tio åren av mitt liv är misstag. Att alla steg jag tagit, stundvis paniskt springande, har varit i en cirkel som inte tagit mig någonstans. Min frenetiska kamp för överlevnad har inte varit något annat än dödsryckningar hos någon som redan fastnat i en snara. I min nästa utandning sjunker mina axlar, vilket jag vet att han noterar.
”Det sägs att det är skönt att ge upp”, ler han. ”Så varsågod.”