2017

Hur sammanfattar jag ett år ur ett liv där alla händelser haft betydelse för att de har kopplingar till sådant som hänt under de 32 tidigare? Det är omöjligt att isolera tolv gångna månader och rättvist återge dess höjdpunkter och dess mörkaste stunder om jag inte samtidigt får berätta om vad som föregick dem. Inte ens om jag fuskar och bläddrar i min almanacka hittar jag händelser som är knutna endast till 2017. Men jag kan försöka.

En lördag i början av mars så står det ”förkunna känslor”. Fler detaljer framgår inte, men jag kan avslöja att det skedde under en lunch. Fast då måste jag också berätta att vi hade skapat en tradition av att äta lunch tillsammans varje lördag efter träningen, i flera månaders tid, och att de känslor jag nu bestämt mig för att erkänna öppet hade vuxit sedan sommaren året innan. I själva verket var 2016 mer ”vårt” år, eftersom jag kommit att älska lördagarna. Och tanken på oss som mer än vänner. Men det var under 2017 jag berättade för honom om det, och under 2017 jag så småningom gick vidare.

Senare, också i mars, står det en liten anteckning på samma dag som vårdagjämningen inföll. ”100%”. För att förstå vad det betyder måste jag också berätta om 2016, om hur jag var sjukskriven på heltid i två och en halv månad den hösten, från ett jobb jag älskar, och hur jag sedan arbetat mig upp från noll till tjugofem, till femtio, till sjuttiofem, och så slutligen i mars 2017 till hundraprocentig arbetstid igen. Det står ingenting i kalendern om hur svårt det var och hur mycket jag behövt förändra i min bild av mig själv, ingenting om den trygghet min chef lyckats skapa för mig, eller om hur mycket jag lärt mig om mina förutsättningar och behov. I november finns det en annan anteckning som avslöjar att jag firade fem år på min arbetsplats. Under de sista två av dem har jag försökt omforma min arbetssituation, och mitt eget sätt att se på min karriär och mitt yrke, så att det ska vara mer hållbart. Det är ett arbete som fortfarande pågår, och som kommer pågå under många års tid. Men det var under 2017 de viktigaste förändringarna skedde.

I juni står det ”Astas namngivning”. Och Asta må vara en ny del av mitt liv (i september står det ”Asta 1 år”), men att jag fått äran att bli hennes fadder har att göra med att hennes pappa varit en av mina närmsta vänner i många år. Skulle jag utgå från honom så skulle 2007 vara året jag nämnde, för det var då vi träffades. Eller 2014, för det var då jag hade mitt livs första panikångestattack, när han var den enda jag ville ringa, och då hans lugna röst guidade min andning och sedan sa åt mig att komma till honom. Eller alla de andra tillfällena jag sökt skydd hos honom sedan vi kommit varann nära. Men det var under 2017 som jag fick äran att stå inför en samling människor, i en trädgård i Romakloster, och höra honom berätta om varför han och hans sambo valt mig till en av sin dotters faddrar. Fadderbrevet ligger i min bokhylla och jag rörs till tårar var gång jag läser det.

Fjärde september är den första måndagen jag är ledig för att skriva. Det syns inte i kalendern, men alla måndagar efter det fram till årsskiftet är lediga, och jag skriver. Så länge jag kan minnas har jag skrivit, älskat att formulera mig, att hitta precis rätt ord för vad jag vill förmedla. Jag har burit med mig anteckningsblock, skrivit på bussar, på caféer, under kvällar och helger, ibland sjunkit ner på gatan där jag går för att få ned en mening på papper innan den försvinner. I flera år har jag funderat över om jag ska göra det i större utsträckning än så. Under hösten begärde jag tjänstledigt på 20% fram till årsskiftet för att skriva, och kom sedan överens med min chef om att förlänga det till och med maj 2018. Kanske blir det längre. Men det var under 2017 jag tog första steget.

I december står det två anteckningar om pappa i kalendern. Dels den elfte, då han skulle ha fyllt 62 år, dels den sjunde, då det var tio år sedan han gick bort. Nummer och siffror har precis lika lite inneboende betydelse som år – allt är människans eget påhitt. Tio år är egentligen inte mer speciellt än nio eller elva, men vi har bestämt att dela tiden på detta sätt, och valt att döpa just den tidsrymden till ett decennium. Så jag rycks med och tänker inte bara på pappa under början av december, som jag alltid gör, utan extra mycket på tiden som gått sedan det hände. På årtal och på åldrar. 62 år är både gammalt och ungt. 52 år är yngre, och inte ens det hann han fylla. Jag vet att det finns många år och nummer som kommer påverka mig starkare. Om jag lever år 2030 kommer det vara året då jag levt lika många år utan som med honom. Men 2017 var det fortfarande bara nästan en tredjedel av mitt liv.

Kalenderår gör livet greppbart. Det går att sortera sina minnen, sina känslor. Vi skapar löften och räknar åldrar utifrån godtyckliga siffror, knyter livshändelser till datum och firar eller sörjer vid deras återkommande jubileum. Men ett år är lika oskiljbart från det föregående och det efterkommande som en nyans av grönt är från blått eller gult. De går in i varandra, påverkas och påverkar, och vi måste själva bestämma var vi ritar en gräns för vad som hör till vilken sida. Ingenting jag upplevt under detta gångna år är frikopplat vem jag vuxit in i att bli under mina tidigare, och allt som har hänt kommer att färga mina kommande. Men 2017 var ett helt unikt år. Precis som alla andra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *