Stycke ur Med ont förgås

”Jag hade så gärna velat vara en av de där kvinnorna.”
Jag förmådde inte mer än en viskning, så jag kunde inte klandra Sara när hon inte hörde mig. Hon var upptagen med att låsa ytterdörren och dra för gardinerna. Medan hon for runt i lägenheten jag aldrig varit i förut försökte jag tänka på något annat än på hur hon lyckats få mig hit, via bakgator och vägar där gatlamporna var trasiga, som att vi fortfarande befann oss i leken vi påbörjade för månader sedan. Jag ville inte heller tänka på hur jag lyckades hitta henne trots att jag inte följt planen, eller på hur hon först hade sett så arg ut, innan hon såg mig ordentligt. Och jag kunde inte tänka på det som hänt innan det. Så jag såg mig omkring i hennes hem. Jag hade sjunkit ner på golvet med ryggen mot sängen, jag vågade inte smutsa ner den, så från där jag satt såg det inte ut som ett riktigt hem. Vinkeln gjorde att det var mer som en film, och jag var en karaktär som betraktade sin omgivning. Jag försökte hålla kvar den känslan, den skänkte lite tröst, så jag fokuserade på affischer med artister jag bara vagt kände igen namnen på, på konstnärer jag nästan kunde namnge och på målningar jag förstod var Saras egna och som jag också velat kunna skapa. Plötsligt satte hon sig ner bredvid mig och lade sina händer på min arm.
”Hur mår du?”
Jag försökte le som svar på hennes omtanke, men jag började gråta i stället. Hennes händer letade sig runt mig och jag kunde kollapsa i hennes famn. Hon kändes stark omkring mig och det höll tankarna borta, vilket jag var tacksam för. Det räckte med känslorna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *