Ta mark

En dag i maj har alla fåglar slutat flyga. Det är som att de har glömt hur man gör, landat på marken och stannat där. De som flög i flock rör sig fortfarande på samma vis fast till fots, hela ytor kan vara täckta av starar eller kråkfåglar. Andra är ensamma, eller håller sig nära någon enstaka av samma art. De promenerar omkring, och vi försöker läsa in om de ser förvirrade ut, men lyckas inte tolka deras tomma blickar eller deras nya rörelsemönster. Ornitologer kallas in, fåglar fångas och undersöks. Det är hur lätt som helst, det är bara att plocka upp dem, deras små ben låter dem inte springa så fort. Och om de råkar vara en sort som kan springa lite fortare är det väldigt lätt att tränga in dem i olika hörn, för inte ens då flyger de inte utan låter sig fångas. Undersökningarna visar ingenting, de ska tekniskt sett kunna flyga, vingarna borde fungera. Men efter att flera fåglar avlidit när man provat att släppa dem från hög höjd – de bara faller, med vingarna tätt slutna runt kroppen, och bryter nackar mot marken – uppmanas allmänheten att lämna dem ifred. Kanske kommer de börja flyga igen ifall vi låter dem vara, resonerar man, och säger åt föräldrar att kontrollera sina barn, hundägare att koppla sina hundar och kattägare att hålla sina katter inomhus. Och alla att köra försiktigt. Men det blir svårt, för de är överallt. Det kommer in rapporter om ungdomsgäng som sparkar på fiskmåsar, om små barn som leker med sparvar som vore de dockor, om vuxna män som samlar in rovfåglar. Duvorna är de enda som verkar klara sig någorlunda, vana som de är att promenera bland människofötter. Ornitologerna står handfallna men vädjar åt människors inneboende goda natur, och en lag tas hastigt fram för att skydda de utsatta. Den tas emot med blandade reaktioner av svenska folket, vi vet ju att de kan flyga om de bara vill, och många tycker det är onödigt att lagstadga om något som borde kunna lösa sig av sig självt. Andra människor tar på sig större ansvar och börjar bygga inhägnader dit fågelflockar vallas om nätterna, för att de ska kunna sova tryggt. På kvällarna tar vissa för vana att lyfta upp rödhakar och blåmesar i buskar och träd, och hoppas på att de stannar där under natten. Trastarna struntar man i, för de är redan duktiga på att kamouflera sig, så de får bli kvar på marken. Affärer börjar sälja olika sorters fågelmat, anpassade till olika arter, och pensionärer fyller sina dramatenväskor. Det blir lättare med fågelskådning, lättare att se vilken fågel det är som sjunger, och skolelever får högre snittbetyg i biologi. Fast flera arter försvinner gradvis och ornitologerna förfäras, men det finns inte så mycket att göra. Skattepengar behövs till andra saker, det faller på hobbyentusiaster och eldsjälar att värna om frågan. Sommaren passerar och de nya fåglar som kläcks har inga förebilder utan stannar också på marken.

När hösten nalkas och fåglarna fortfarande inte flyger så börjar man oroa sig för hur det ska gå när det blir riktigt kallt. Nystartade föreningar och något enstaka politiskt parti försöker driva igenom satsningar på stora depåer där fåglar ska kunna överleva vintern, men stöter på motstånd från allmänheten som alltjämt minns att fåglarna faktiskt kan flyga, de bara vill inte av någon anledning. När det blir kallare så sträcker de säkert ut sina vingar och lyfter, förmodar man. Hösten blir regnig och blåsig och har man tid på väg till jobbet plockar man upp talgoxar ur vattenpölar, och man låter garagedörrar stå öppna för att låta skatorna söka skydd. Flyttfåglarna rör sig söderut och orsakar trafikkaos på motorvägarna, men kommer inte så långt.

Den första snön faller redan i mitten av november, men inga fåglar flyger. Snön begraver dem och de fryser ihjäl. Man räddar de man kan. Det är inte många.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *