Passageraren

Trots att det är jag som bestämmer vad han ska säga så kommer jag på mig själv med att rodna.
”Du är vackrast när du rodnar”, viskar han och jag tittar ut genom bussfönstret.
Med en menande blick ler jag, efter att jag gjort bedömningen att ingen kommer se, och viskar, så att ingen heller hör.
”Du har redan sagt att jag är vackrast när jag är arg, när jag ler och när jag svettas. Vilket är det egentligen?”
”Nu undviker du min fråga”, svarar han, men så kliver någon på bussen och sätter sig bredvid mig så jag kan inte himla med ögonen över att ha blivit påkommen.
”Lägligt”, muttrar han, vilket jag också ler åt.
Folk ler för sig själv på bussar, det är inte konstigt.

”Men så här då?” föreslår han och jag sträcker mig efter mitt te samtidigt som jag anammar ett teatraliskt nyfiket ansiktsuttryck.
Han låter sig inte nedslås av min ironi utan fortsätter:
”Vi skaffar ett sådant där SIM-kort de delar ut på T-centralen, tar en gammal mobil och så stämmer vi träff med honom.”
”Patrik skulle aldrig gå med på en träff med någon han inte vet vem det är”, konstaterar jag trött.
”Fast han måste väl ha raggat upp någon på krogen de senaste tre månaderna”, invänder han. ”Eller så skriver vi att vi fått hans nummer av en av hans polare. Att det är en blinddejt.”
”Och sen då?” ler jag, samtidigt som jag märker att jag tillåter mig själv att följa efter djupare in i leken.
”Sen så är DU där, löjligt vacker i den där röda klänningen han aldrig hann se.”
Jag låter leendet vara kvar på grund av komplimangen, men jag skakar på huvudet.
”En klänning kommer inte få honom att stanna och lyssna. Inte ens den röda.”
”Jag har tänkt på det också”, triumferar han. ”Tre av killarna från gymmet är också där, de blockerar utgången!”
”Så det är ett grupprojekt nu? Vad hände med att klara sig själv?”
”Äh, man kan väl hyra in lite muskler.”
Telefonen avbryter mig från att kontra. Det är Fatima som ringer och jag tvekar bara en kort stund innan jag svarar. Men jag får harkla mig tre gånger innan jag får fram ett ljud.
”Du låter för jävlig!” blir reaktionen. ”Är du sjuk?”
”Nejdå”, svarar jag. ”Jag har bara inte använt rösten på hela dagen.”
”Tur att jag ringde då. Vad gör du? Du sitter väl inte hemma och tänker på Patrik?”
”Nej…?”
Hon fnyser, men det är kärleksfullt.
”Det var väl det jag misstänkte.”
”Inte bara, faktiskt”, invänder jag och höjer min mugg i en skål mot den tomma fåtöljen mitt emot mig.

Det har inte hjälpt att gråta och jag vet att jag borde göra något mer, något större. Och att jag borde äta något ordentligt, för det var det dagar sedan jag gjorde. Jag försöker övertyga mig själv att panikångest är att likställa med feber och att min chef skulle tycka samma sak men jag kan inte låta bli att ljuga i mailet som meddelar henne att jag är hemma idag med. Jag föreställer mig en hand på min panna och tröstande ord.
”Du måste bli bättre på att ta hand om dig själv”, mumlar han och även om jag inte ler så stort så stramar det i spåren efter gråten.
”Då skulle ju du bli arbetslös”, svarar jag. ”Vad skulle du göra hela dagarna i så fall?”
Handen byts mot en lätt kyss.
”Inte då. Vi kan vara två. Det är du värd.”
”Om jag är så värdefull kan du väl laga mat åt mig?” suckar jag.
”Vi gör så här”, svarar han bestämt och det får mig att sätta mig upp i sängen. ”Du lagar mat, jag tittar på, och sedan ringer vi läkaren och bokar en tid.”
Men efter maten så är jag så behaglig till mods att vi tittar på den där filmen jag lovat min syster att se i stället, och dagen därpå orkar jag gå till jobbet.

Den andra flaskan är plötsligt också slut och Fatima försöker hitta en till i köket medan jag reflexmässigt kollar mobilen medan hon inte ser och kan fråga vem jag hoppas att höra från. Hon kommer tillbaka med en likör som ser ut att härstamma från åttiotalet och jag skakar skrattande på huvudet.
”Jag tror den är god!” invänder hon. ”Eller i alla fall inte äcklig.”
”Jag är nöjd som det är”, protesterar jag. ”Dricker jag mer kommer jag börja ringa dumma samtal.”
Hon flinar och häller bara upp till sig själv.
”I hear you. Jag skickade ett sms när du var och kissade, så jag har redan klantat mig. Om jag dricker det här också kanske jag i alla fall blir för full för att skicka fler.”
Vi skrattar och jag älskar att vi kan ha stunder då vi erkänner hur hopplösa vi är.
”Jag kollade mobilen för att se om Patrik hade skrivit när du var i köket”, erkänner jag.
Hon nickar, tar en orange sup och grimaserar innan hon vänder sig till mig, plötsligt allvarlig.
”Ingenting?”
”Fortfarande ingenting”, bekräftar jag.
”Han är en bajskorv”, konstaterar hon för kanske tusende gången och jag ler, både åt det bekanta i hennes anklagelse och åt att jag inte längre försöker invända. ”Du måste ut och träffa någon ny, någon vettig människa som inte är känslomässigt fast i tolvårsåldern.”
Jag gör en mildare tolkning av hennes likörgrimas.
”Jo men allvarligt!” svarar hon medan hon dubbelkollar om jag fortfarande inte vill ha genom att hålla flaskan hotfullt nära mitt glas, och sedan hälla upp en ensam sup till åt sig själv. ”Det finns män där ute som inte är bajskorvar. Jag har hört talas om dem. Jag kan till och med ha sett en.”
”Jag vete fan”, muttrar jag. ”Jag funderar på att inleda en romantisk relation med någon fiktiv karaktär, eller någon jag hittat på helt själv. Släng på en värmekudde och en vibrator så tror jag att jag klarar mig.”
Fatima skrattar, tar en andra sup och grimaserar något mindre medan hon svarar.
”Jag skulle säga att det låter för jävla sorgligt om jag inte redan gjorde så själv.”
”Det är den perfekta relationen!” fortsätter jag, plötsligt ivrig och sträcker mig efter flaskan. ”Det är som att ha en passagerare i bilen, som för en gångs skull inte gnäller på ens sätt att köra!”
”Och som inte vill bestämma vart vi ska!”
”Som inte vill lyssna på Lugna Favoriter.”
”Eller på nån jävla podcast med Filip och Fredrik!”
Vi dricker upp likören också, men jag ringer ingen på vägen hem. Fast jag pratar tystlåtet i min handsfree hela vägen.

”Så hur är det med Patrik?”
Jag har inte berättat vad som har hänt för mamma och för första gången uppskattar jag hennes bristande tekniska förmåga som medför att vi aldrig har videosamtal, för jag lyckas inte hindra den talande smärtan från att synas i ansiktet.
”Jag vet inte”, svarar jag. ”Vi har inte hörts på ett tag.”
”Nähä?”
Jag hör besvikelsen, och i den de icke uttalade kommentarerna om att det var synd, han som var så stilig, och vad har du nu gjort för att skrämma bort honom?
”Så har du träffat någon annan?” frågar hon i stället och jag himlar med ögonen eftersom det inte hörs.
Jag är på väg att säga sanningen, för det är så mycket jag ljuger för henne om, men så tänker jag att det vore en bra sak att valla bort henne från Patrik.
”Mja”, lockar jag. ”Det är faktiskt en kille jag pratat en del med.”
”Jasså?”
Hennes entusiasm uppmuntrar mig, och så är han där, bredvid mig i soffan. Jag riktar mig mot honom medan jag fortsätter, och han tycker det är lika roligt som jag att mamma inte vet att jag pratar med två personer samtidigt.
”Ja, han är fin. Verkar omtänksam och snäll och så.”
”Var har du träffat honom? På jobbet?”
”Nej, vi springer på varann ibland, jag tror han bor här i området. Jag har inte frågat.”
”Då får du se till att göra det nästa gång du ser honom!”
Och med det nöjer hon sig och fortsätter in på nästa ämne.
”Hur går det på jobbet?”
”Bra.”

”Du ser”, tröstar han. ”Du behöver inte vara orolig.”
Jag tar ett lite skakigt andetag och nickar. Jag får en impuls att ringa upp Fatima igen, trots att vi lade på för mindre än tio sekunder sedan, och be henne upprepa allt hon sa. Men jag hejdar mig själv, låter honom upprepa orden i stället.
”Hon är chef, och det ingår i hennes roll att ställa den här typen av frågor, det sa hon ju till och med själv.”
”Jo”, medger jag. ”Jag blev bara så chockad, jag trodde inte att jag hade varit hemma från jobbet så mycket. Eller att det hade märkts.”
”Det är säkert en automatisk funktion i systemet, jag tror inte din chef har tänkt på det själv.”
Han lägger sig nära intill i sängen där jag spenderat hela söndagen och nu även halva måndagen. Jag vill stanna resten av dagen också, och imorgon, men att min chef ringde för att kontrollera hur jag mår gör mig tveksam över hur klokt det vore.
”Stanna här hos mig en stund till”, mumlar han, och jag sätter mobilen på ljudlös och lägger den med skärmen nedåt på nattduksbordet. ”Sen ringer vi läkaren och så äter vi en sen frukost.”
Men jag somnar om i hans famn och vaknar inte förrän telefontiden hos vårdcentralen är över.

Fatima har åkt hem och jag sitter kvar i vardagsrummet, dels för att vara vaken när hon skickar sitt ”jag har kommit hem”-meddelande, men dels för att jag vill njuta av berusningen och inte somna ifrån den. Han dök upp så fort hon hade gått, och nu sitter han i andra hörnet av soffan. Jag funderar på ifall han ska komma närmre, men så finns det något vackert i att sitta en bit ifrån varandra som jag tycker om.
”Jag gillar Fatima”, säger han och jag känner stolthet över min vän.
”Hon är fantastisk”, svarar jag, och fnissar till åt minnet av ett av våra nya internskämt som skapats under kvällen innan jag åter fokuserar på honom. ”Hon hade gillat dig med, om hon hade träffat dig.”
”Tror du?”
”Absolut.”
Jag försöker skaka fram några droppar vin ur den flaska som vi tömde sist, men inget finns kvar. Jag struntar i att han roas av mitt misslyckande och fortsätter.
”Vi pratade ju faktiskt nästan om dig en gång, om hur du var som en passagerare som inte förstörde upplevelsen av bilfärden.”
Han skrattar till och för ett ögonblick känns det som att jag inte vet vad han ska säga. Jag ler, både åt den omöjligheten och som reaktion på hans skratt, och han svarar.
”Jag tycker det är sött att du tror att det är du som kör.”

Ta mark

En dag i maj har alla fåglar slutat flyga. Det är som att de har glömt hur man gör, landat på marken och stannat där. De som flög i flock rör sig fortfarande på samma vis fast till fots, hela ytor kan vara täckta av starar eller kråkfåglar. Andra är ensamma, eller håller sig nära någon enstaka av samma art. De promenerar omkring, och vi försöker läsa in om de ser förvirrade ut, men lyckas inte tolka deras tomma blickar eller deras nya rörelsemönster. Ornitologer kallas in, fåglar fångas och undersöks. Det är hur lätt som helst, det är bara att plocka upp dem, deras små ben låter dem inte springa så fort. Och om de råkar vara en sort som kan springa lite fortare är det väldigt lätt att tränga in dem i olika hörn, för inte ens då flyger de inte utan låter sig fångas. Undersökningarna visar ingenting, de ska tekniskt sett kunna flyga, vingarna borde fungera. Men efter att flera fåglar avlidit när man provat att släppa dem från hög höjd – de bara faller, med vingarna tätt slutna runt kroppen, och bryter nackar mot marken – uppmanas allmänheten att lämna dem ifred. Kanske kommer de börja flyga igen ifall vi låter dem vara, resonerar man, och säger åt föräldrar att kontrollera sina barn, hundägare att koppla sina hundar och kattägare att hålla sina katter inomhus. Och alla att köra försiktigt. Men det blir svårt, för de är överallt. Det kommer in rapporter om ungdomsgäng som sparkar på fiskmåsar, om små barn som leker med sparvar som vore de dockor, om vuxna män som samlar in rovfåglar. Duvorna är de enda som verkar klara sig någorlunda, vana som de är att promenera bland människofötter. Ornitologerna står handfallna men vädjar åt människors inneboende goda natur, och en lag tas hastigt fram för att skydda de utsatta. Den tas emot med blandade reaktioner av svenska folket, vi vet ju att de kan flyga om de bara vill, och många tycker det är onödigt att lagstadga om något som borde kunna lösa sig av sig självt. Andra människor tar på sig större ansvar och börjar bygga inhägnader dit fågelflockar vallas om nätterna, för att de ska kunna sova tryggt. På kvällarna tar vissa för vana att lyfta upp rödhakar och blåmesar i buskar och träd, och hoppas på att de stannar där under natten. Trastarna struntar man i, för de är redan duktiga på att kamouflera sig, så de får bli kvar på marken. Affärer börjar sälja olika sorters fågelmat, anpassade till olika arter, och pensionärer fyller sina dramatenväskor. Det blir lättare med fågelskådning, lättare att se vilken fågel det är som sjunger, och skolelever får högre snittbetyg i biologi. Fast flera arter försvinner gradvis och ornitologerna förfäras, men det finns inte så mycket att göra. Skattepengar behövs till andra saker, det faller på hobbyentusiaster och eldsjälar att värna om frågan. Sommaren passerar och de nya fåglar som kläcks har inga förebilder utan stannar också på marken.

När hösten nalkas och fåglarna fortfarande inte flyger så börjar man oroa sig för hur det ska gå när det blir riktigt kallt. Nystartade föreningar och något enstaka politiskt parti försöker driva igenom satsningar på stora depåer där fåglar ska kunna överleva vintern, men stöter på motstånd från allmänheten som alltjämt minns att fåglarna faktiskt kan flyga, de bara vill inte av någon anledning. När det blir kallare så sträcker de säkert ut sina vingar och lyfter, förmodar man. Hösten blir regnig och blåsig och har man tid på väg till jobbet plockar man upp talgoxar ur vattenpölar, och man låter garagedörrar stå öppna för att låta skatorna söka skydd. Flyttfåglarna rör sig söderut och orsakar trafikkaos på motorvägarna, men kommer inte så långt.

Den första snön faller redan i mitten av november, men inga fåglar flyger. Snön begraver dem och de fryser ihjäl. Man räddar de man kan. Det är inte många.