Cupid’s bullet

Miss T was something as rare as a contract killer who was horrified by the concept of death. Unfortunately, she was too good at her job to not be doing it. The only tell of her inner turmoil was the slight but constant tremor of her hands. However, it was only noticeable up close, and the men she was sent after all had the ego to assume that her tremor had to do with an uncontrollable sexual attraction towards their person. Once the truth hit them they were all, with one perturbing exception, dead.

The perturbing exception was called Barry. He, along with all the other men, had the kind of enormous ego to unavoidably land him on a hit list, but in relation to all the others he had a knack for understanding women. Not in the way where he could assist a person of the female gender with any valuable advice on life or anything, but rather he could always tell the exact reason for why a woman was attracted to him. And on the rare occasion she wasn’t, what he would have to do to appease her.

So on the evening of his scheduled assassination, alone in a hotel room with the ever slightly trembling miss T, he suddenly looked her dead in the eye and exclaimed:
“You’re going to kill me, aren’t you?”
Taken aback by his astute observation miss T stared at him, for the first time in her adult life showcasing a real emotion to the world. Before her sat the only man she’d ever met that she felt understood her, that saw through her. Obviously she fell deeply in love with him that instant, confessed both this and her original intent, then asked if he would come away with her and hide under the covers of the new identities her now quite vast fortune of hit money could easily procure, and marry her. Barry, fearing for his life, said yes. Miss T – now miss P – lived happily ever after.

And Barry – now Gary – well, he lived.

Definitionen av kärlek – tal från Agöbröllop 2018-07-14

Vad kärlek är kan vi faktiskt inte exakt definiera, för det är olika för varje människa. För att en relation ska vara lycklig så behöver de personer som har sagt ”jag älskar dig” till varann vara överens om vad ordet betyder för just dem. Anna, Eric och jag har under årens lopp haft många samtal, bland annat om kärlek, och nu tänkte jag försöka beskriva vilken betydelse jag tror de har kommit överens om:

Kärlek är närhet, att få röra vid, att hållas om och att få bli omhållen. Att kunna, vilja och få luta sig mot den andra och att välkomna känslan av den andras tyngd emot sig, att vilja bära den, att kunna bära den.

Kärlek är att vara trygg, och kärlek är också att skapa trygghet. Att kunna vila i att de missförstånd som kommer ske, för det är oundvikligt, att kunna vila i att de reds ut tillsammans, med respekt och omtanke, för att man är trygg i att den andra vill en väl.

Kärlek är att vilja göra livet lättare för den man älskar. Att ett av målen med varje dag är att få den andra att le. Men också att kunna be om stöd när tillvaron har skapat obalans i kroppen.

Kärlek är att tillsammans utveckla sitt eget språk, sina egna traditioner och rutiner som andra inte alltid förstår, eller kanske ens lägger märke till.

Kärlek är att klara av att möta den andra även när något gör ont, och framför allt hur man tar hand om varandra de stunder det gör ont i båda.

Det är att lyssna och få bli lyssnad på. Att få prata fritt ur hjärtat och säga allt man råkar tänka på och vara trygg i att den andra tar emot ens ömtåliga, innersta tankar med omsorg.

Kärlek är när du vet att anledningen till att du står här, i färd med att ge dig in i resten av livet, är för att den andra har sett dig, sett vem du verkligen är ända in i själen, och sagt ”Jag älskar det jag ser. Du håller om mig, din famn är mitt hem precis som min är ditt. Du skapar trygghet för mig, du skapar en värld där jag får vara den jag är, både när jag är som starkast och som svagast. Du lyssnar uppmärksamt till både mina ord och mina hjärtslag. Och jag vill göra detsamma för dig.”

Drömkillelåten

Att du tror att jag är bra säger en hel del
Du väljer bara att blunda för en massa fel
Fast jag kan väl faktiskt hålla me’
Att jag lätt kvalar in bland topp tre

Jag svarar på sms och när du ringer
Nyttjar avslappnat kuk eller finger
Jag plockar undan disken efter mig
Har jag fel kan jag erkänna det för dig

Men allt det där är fan grundläggande grejer
Och att det går hem så oerhört hos tjejer
Är för att i loppet till en drömkillevakans
Finns det sorgligt lite konkurrens

Jag har en sund relation till min mamma
Och till mina ex får jag säga detsamma
Jag lägger min smutstvätt i en korg
Har inte som hobby att slåss på nåt torg

Jag tycker om att laga mat
Jag sysslar inte med internethat
När du berättar något har jag ögonkontakt
Och ställer följdfrågor på det du har sagt

Men allt det där är fan grundläggande saker
Och att jag verkar tilltala så många smaker
Att jag verkar utstråla drömkilleglans
Är för att normalmannen är en schimpans

Ja allt det där är grundläggande grejer
Men samhället tutar hela tiden i er tjejer
Att om du har högre krav på drömkillebriljans
Kommer du inte hitta honom någonstans

Armageddon

”Jag trodde aldrig att det var här jag skulle hamna”, förklarar jag, och det är nätt och jämnt mer än en viskning.
Han skrattar, samma ljud som jag minns från åratal sedan, men som nu betyder något helt annat. Påverkar mig helt annorlunda.
”Var annars?”
Hans fråga är hånfull, men jag kan också höra den uppriktiga nyfikenheten. Jag öppnar munnen för att svara, fuktar rädsletorra läppar med min tungspets medan jag märker hur blicken vandrar oseende över betonggolvet framför mig, som en spegling av hur jag söker i tankarna efter rätt ord. Jag vill formulera att det var något annat jag såg framför mig. Att hur lite jag än planerade för min framtid så fanns den ändå där, som en teckning klar att färglägga. Vilka nyanser, eller ens vilka verktyg, var inte bestämda, men linjerna var utritade – att följa eller inte, det spelade ingen roll. Ramverket tog jag för givet, vissa regler var så grundläggande att det inte för en sekund slog mig att de gick att ifrågasätta. Men jag kan inte förklara mig utan förblir tyst, och min flackande blick stannar till sist. Han fortsätter.
”Hur kan du ha missförstått att det var hit, till mig, du alltid var på väg?”
Jag försöker reagera men klarar inte mer än att rynka ögonbrynen i paralyserad förvirring. Hans röst är inte längre hånfull, men det tröstar mig knappast.
”Om du tänker efter så kommer du inse att det är bäst såhär. Att det var oundvikligt.”
Jag blir rädd för att han har rätt. Det skulle innebära att de senaste tio åren av mitt liv är misstag. Att alla steg jag tagit, stundvis paniskt springande, har varit i en cirkel som inte tagit mig någonstans. Min frenetiska kamp för överlevnad har inte varit något annat än dödsryckningar hos någon som redan fastnat i en snara. I min nästa utandning sjunker mina axlar, vilket jag vet att han noterar.
”Det sägs att det är skönt att ge upp”, ler han. ”Så varsågod.”

 

On the count of

”I think it’s time for the next number”, I heard Ava murmur to Emmy.
The three of us had been cornered and her words broke the silence that always came with horrifying realizations. By now I’d fought with them long enough to know the meaning of their numbers, but I remembered how curious I’d been before I learnt of it.

The first time I overheard them talk about it was when I had just found out they were a couple. I’d been placed in the same platoon but had kept to myself, as was my style. The benefits of such behavior being that it doesn’t take long to get to know the people around you, or map out the informal hierarchies that shape any group, without them talking to you and telling you different. I could see that there was something special with the two of them, and how they at times held rank over every commanding officer that set foot on our base, without ever carrying the necessary insignia. They earned my respect long before I went into the field with them, and it only grew when I did.
The dynamics between the two took longer to understand, fluid as it was. At first glance, Ava seemed the authoritarian one, but once we’d been fired upon together enough times for them to relax around me, there was a playfulness they let show that told me differently. In such times, Emmy was the leader of the two, Ava glad to follow. Not that they flaunted any of it, but my unobtrusive manners gave me an insight to more than others would ever notice.
Still, many were they that looked. The two women were remarkably good looking, in ways that they themselves seemed uncaring about. Ava dark and compact, muscles moving like those on a panther, not leaving anyone in doubt what that body could do to you in close combat. Emmy in ways her antithesis, slim and tall, a light cheetah to Ava’s black panther. But having seen her move, no one would underestimate her either.
Initially I was surprised they didn’t receive rude propositions, or crude jokes, like so many other beautiful people suffered in surroundings such as ours, but with time I understood that their skills and their experience earned them more than enough respect. And also I witnessed the result of such commentary that one time a new guy tried it. They set the bar high for the whole compound, I saw my fellow soldiers rise to it, and enjoyed living with a more respectful congregation than I had ever participated in before. But you couldn’t stop people looking, nor speculating by camp fires what their numbers meant.
Many of us had by then been in situations where panic and agony were close at hand, maybe pressed into a corner with fewer bullets left than enemies. I remember that being in one such situation with both Ava and Emmy was the first time I heard them mention the numbers. We had been under fire but had found a shelter good enough to breathe in momentarily. Emmy was pacing the room, distraught, and I could see her edging close to breaking apart. I didn’t blame her cause I was close behind. Suddenly Ava called out.
“Emmy”, her voice ordered, somewhere between a soldier and a lover, eyes not moving from targets yet not hit. “What’s number eight?”
I was crouching behind a door, clinging to my weapon for comfort, able to look at them both. I could see Emmy glare at Ava, but also how the question stopped her pacing. She was thinking, looking unwilling to answer, but attempting to anyway.
“Number eight”, she said, closing her eyes. “Is the forests outside Tunisia.”
“Correct”, Ava smiled, and fired a shot, which turned out to be the game changing one.
At another time, an uncharacteristically relaxed evening by the fire, I heard them whisper a similar question, but that time it was Emmy asking Ava for number twelve. Which turned out to be the Eiffel tower. Speculation was constant in regards to the numbers, and the most popular theory was that it was the most effective kills, or most dramatic attacks they had survived. No one dared ask, since no one dared confess to having listened in so closely.
The moment I learnt the meaning was on yet another mission. The three of us had been ambushed, wounded to various degrees, but had retaliated with enough force to clear an undisturbed path back to base. Halfway home however, Ava collapsed from blood loss, having underestimated the distance to walk combined with the effect of a bullet to the thigh. We stayed the night outdoors, having patched her up best we could and let her sleep. Emmy confided in me that it was not the first time it had happened.
“She tends to downplay her bullet wounds if I also have one”, she muttered, subconsciously clutching her left arm where she also had taken a shot. “It’s the only time I know her to be stupid.”
I could see the worry, and how she overrode it with the authority of being in charge of getting the three of us home. I tried to argue for her to get some sleep, promising I would wake her if Ava’s condition worsened, but she wouldn’t have it. And in the morning, I woke to them whispering, but remained motionless so as not to interrupt them.
“Don’t do that ever again”, Emmy was scolding Ava.
“I survived, didn’t I?” was the weak but teasing answer.
“Only just, you idiot.”
A silence fell, but just as I was about to move and showcase that I was awake, I heard Ava continue.
“Do you think this is the time for number seventeen?”
“Only if you promise not to do that again.”
Ava must have nodded her reply, because I heard none, and when I opened my eyes to look they were kissing. That in itself was not unusual, I had seen them kiss many times before, since even though they didn’t flaunt their relationship they certainly didn’t hide it either, but there was something about this one that was different. When they moved apart I pressed my eyes shut again, pretending their privacy hadn’t been intruded upon.
“So will you remember this one?” Ava whispered.
“Number seventeen”, Emmy replied. “On your near death bed in the jungle.”

So when Ava broke the silence with that suggestion I wasn’t surprised that it caused Emmy to shout at her, to back away from Ava, pushing at the arms that tried to reach around her. I would’ve have offered to stay behind to hold the oncoming off, but one of my eyes had been rendered useless with a cut and I could no longer fire with any accuracy. And we all knew who the best shooter was, who would give the remaining two the biggest head start. I looked the other way, but couldn’t give them any more privacy than that as I heard Emmy cry. Ava spoke with a calm strength, the decision was already made, unavoidable as it was. I knew she was trying to keep the urgency from her voice, since we didn’t have long. I was amazed at how well she managed.
“Emmy. Please. Let me hold you.”
The frantic sound of Emmy resisting quieted at that plea, and after a while I heard her broken voice, muffled in an embrace.
“But you promised me we’d get to a hundred.”

Extract from Project 2 (3)

I fall, and it feels like the longest time but it mustn’t be since all I have time to think is ‘I hope I don’t make it’, wishing myself to land on something hard and fatal, and for my mind to stop, forever. But I land in water, and against my will my arms and legs react so that I break the surface and inhale deep. I try to stop moving, to sink, but the current is strong and I get tossed around so much that I can’t help myself. If I were to try and look back to where I fell from, to see if Damon came running, I wouldn’t be able to – I am already far down the river – but I wouldn’t anyway. Suddenly the water stills a little, and my thoughts catch up, willing me once more to stop fighting for survival, reminding me of its pointlessness. But when I stop swimming, I float instead. And when I bump against a rock protruding from the side of the stream I cling to it, but at least I don’t climb it. I remain, shivering, in the cold water which is still moving strong enough to tug at me. I look back to where I came from, the cliffs on either side of the water looking harsh and eager to kill, and I marvel, unfeeling, at the fact that I survived the fall. I turn and look where I would go, were I to let go of my hold. It is more of the same, rocky constellations overseeing the flow from each side, which looks to be getting more violent further down. I am fairly certain that even if my body would instinctively swim, it would not be able to stay above the surface for long. I close my eyes and try to maneuver the thoughts. The feelings that were still taking my body hostage before I stepped over the edge all fell away when I did, and now I have none. If grabbing a hold of the rock I am clinging to was instinctive, I now find myself at a point where a conscious choice must be made. In descending order I can tell my body to move; lift itself out of the water and search for shelter, or I can tell only my hands to act; to let go of the hold they’ve saved me with and end it, admittedly with more pain than I hoped for when falling, but with the same result. Or I can do neither. Dwell in the apathy that the inner void I am experiencing comes with, until my body fails or someone – Damon or Hannah being the only likely candidates – finds me. My thoughts find their way back to the first option, and instantly want to back away again since it is not just those steps – getting my body out of the water and then finding shelter – rather, it paves the way for an endless line of actions and decisions. Which seems to me unbelievably tiring. And running the risk of much more pain along the way than is waiting for me down the stream, should I go with option two. Both require effort though, and for a long while I remain motionless, letting my thoughts quiet down slowly, until I only occasionally give the sensation of cold attention. Then from nowhere words that Hannah once said to me appear in my head.
“The alternative bores me.”
They are what get me out, in the end.

Leap of faith

”Did you hear everything I just said?” I ask, and she nods.
She has at least stepped away from the ledge, but has found something else to balance on. I try to control my breathing, make it slower, as I observe her putting one step in front of the other on the plank of wood that for some reason has found its way to the roof of the building. Her arms flail a little, and even though a misstep from where she is right now wouldn’t hurt her, I try to address her endeavor as if it would.
“Keep your eyes straight ahead”, I advice her, since she’s looking straight down.
“But then I wouldn’t see where I’m putting my feet”, she objects, moving closer to the middle of the plank. “I’d fall for sure.”
“Alright”, I surrender. “If you’re certain that’s the best way for you to do it, it’s fine. But you mustn’t do it anywhere nearer the edge, can we agree on that?”
She nods again.
“Are you nodding just because you know I want you to?”
She doesn’t reply, but I wait. When she reaches the end of the plank she stops and looks up, stares at the horizon, then replies to me.
“Yes. I think we want different things.”
I want to shout at her, but manage not to. I try to find solace in her honesty.
“How do you mean?”
She does a little jump off the plank, which causes it to clatter and my heart to jump.
“Well”, she ponders, still not looking at me. “Maybe it’s different ways of seeing the things we want. But I do trust you, I trust you want what’s best for me.”
“I do”, I interject, which causes her to face me with a smile, as she continues.
“And I love you for it. It means a lot to me.”
She is still too far away from me for comfort, but the warmth in that smile reaches me full force. As long as we’re talking I can accept the fact that I can’t move closer, relying on my words to be enough to steer her movements.
“It means a lot to me too”, I tell her. “And I don’t think we see things that differently at all.”
“Oh but we do”, she objects, and the certainty with which she says it terrifies me.
Or if it is the glint in her eyes.
“Even if we did”, I try, not wanting to carry on down the path she seems intent on. “I think we should be careful and listen very closely to each other before doing anything rash.”
She pouts her lips, seemingly giving what I’m saying some thought.
“It wouldn’t be rash”, she then informs me. “If you knew what I knew.”
She looks at me with a knowing smile, willing me to question her about it, but something inside is screaming for me not to and I desperately try to find something else to say. Anything that will engage her. But before I get a chance to she tells me anyway.
“That I can fly.”
And she runs straight out into the air.

 

Rödvinsvarv – en sonettkrans

1.
Likt Bellman är jag bara lovligt full
och klockan visar trist nog endast fyra
Jag älskar hjärtligt dig med hår och hull
det vill och faktiskt måste jag bedyra

Att jag har druckit rödvin sedan ett
är sant – jag har dock ingen jävla aning
om varför vinfyllt kärleksspråk blir lätt
Har du av Fröja inte fått nån varning?

För faktum är att när jag dricker vin
då kan de hämningar jag har helt fara
och även utan Bacchus är du fin
att fria till nåt vackert är att vara
så kom nu här, du skönsta nymf, bli min
Jag borde kanske druckit vatten bara

 

2.
Jag borde kanske druckit vatten bara
besluten blir så egendomligt udda
Det går att fråga Bacchi riddarskara
vars vittnesmål jag efteråt vill sudda

Fast varifrån jag får mina idéer
kan ingen riktigt svara tydligt på
men vin kan ändra mångas renomméer
Vem vet hur det med påfyllning kan gå?

Och vem är det som köper alla glas?
min egen plånbok är mest ångerfull
en daler kan där knappt tillvaratas
en gåta fyllan är, men anspråksfull
förvirrad när jag kruset slår i kras
diffust ifall det är för någons skull

 

3.
Diffust ifall det är för någons skull
som jag har hamnat här i denna bar
Märks tydligt att jag är förväntansfull
när jag i flaskors bottnar söker svar

På en helt annan plats än här finns plikten
vars lömska lockrop jag nu söker dränka
tryggt otvättade fönster skymmer sikten
och jag får Bacchus hjälp att sluta tänka

Men vet spontant ändå vad som är rätt
den frågan hjälper Charon mig besvara
ty livet målas inte upp som lätt
ej drömlik promenad – det är en mara
Jag upplyses att klockan blivit ett
Det nu har blivit dags att hemåt fara

 

4.
Det nu har blivit dags att hemåt fara
jag tvingas därför vinka mitt hejdå
och trots att många nog är utbytbara
så vet jag ändå hur jag kommer må

Om någon kommer nära dig i livet
vår färd mot Charon och en evig natt
som delar hur du ser på tidsfördrivet
och ler mot dig se till att kvickt ta fatt

Inunder armen tag och grip en famn
så att du inte sist blir ensam kvar
det gör alls inget om du glömt vart namn
en nära tillvaro är underbar
Jag själv har nätt och jämt just siktat hamn
Som vanligt är jag alltid långt från klar

 

5.
Som vanligt är jag alltid långt från klar
jag lär mig inte ”aldrig”, men rätt sent
Om ändå tid var mer förhandlingsbar
så skulle kanske samvetet bli rent

Då hade fler försummade bekräftats
Måhända att ett glas till hunnits med?
Jag hade säkert passionerat käftats
med de som fått sin världsbild helt på sned

Tyvärr är varje timglas ransonerat
så jag har inte nypt kanaljeöra
nej, tidens sand har jag prioriterat
att lägga på en dans jag själv får föra
Blott stilla tänkt då jag fått vin serverat
”i världen finns det ständigt mer att göra”

 

6.
I världen finns det ständigt mer att göra
att smaka, och fler glas att dricka ur
Det kan ett ordningssinne riktigt störa
när man försöker tänka fram just hur

man bäst planerar och tar an sig kvällen
så att man lyckas hitta rätt nivå
Och hur man framgångsrikt sen dämpar smällen
som alltid kommer morgonen därpå

Jag lärde mig en hög med knep en gång
Det första: Vatten, gärna i ett kar
Men listan över åtgärder är lång
Jag utför avogt alla och envar
För njuts det vin så följer detta tvång
En kravlös existens tycks underbar

 

7.
En kravlös existens tycks underbar
Det tar ju jävlarimig aldrig slut
Min mor kan mana ”Gift dig med en karl!”
Jag har nog hört det tusenfalt förut

På andra plats: ”Du dricker alltför mycket”
men våra måsten trängs i hela livet
Versalkrav när du börjar nya stycket
Sätt punkt så folk förstår vad som står skrivet.

och alltför ofta måste vi stå still
vår omvärld ger oss mängder vi ska göra
Men jag beter mig hellre som jag vill
I normens gryta bör man alltid röra
Har glaset tömts så fyller jag ett till
Jag låtsas att jag inte alls kan höra

 

8.
Jag låtsas att jag inte alls kan höra
när folk (mest män) vill bjuda med mig hem
De gör nåt som de tror är att förföra
ibland får jag ett foto av en lem

Nej, mina kvällar ska förbli privata
Jag ger mig av på en helt egen färd
Fastän vi må va’ likvärdigt plakata
är jag helt ensam här i denna värld

Så har det varit under alla år
Rutinen gör att svaret jämt är nej
med taggtrådsröst som ingen över når
En närhetsskygg är van att värja sig
Så därför blir jag ställd varhelst jag står
om någon skulle ropa just på mig

 

9.
Om någon skulle ropa just på mig
så blir effekten att det mig förvirrar
jag kan förmå mig svara ett okej
alltmedan jag omkring mig ängsligt stirrar

För närhet är jag ganska ovan vid
fås ömhet blir jag genast helt förlamad
Och det var nyligen i svunnen tid
jag insåg att jag älskar att bli kramad

Men vännerna finns troget ändå där
de utgör faktiskt nästan en hel handfull
som väntar tåligt medan jag mig lär
man kan av kärlek dock bli temperamentsfull
och fast jag insett vad det innebär
– min chock därvid blir alltid lika kraftfull

 

10.
Min chock därvid blir alltid lika kraftfull
de gånger som jag rest mig från en stol
och ramlat fastän jag har varit tankfull
kring att försöka vara riktigt cool

Men jag ska inte fan få allas skäll
ty jag och Bacchus delar ansvar lika
för gångerna jag gravt horisontell
helt pank från rännsten svärande hörts skrika

Jag har förbannat (med en ilsken röst)
de vingelklackar man ska ha som tjej
dekolletage och flyktbenägna bröst
samt män som tror det räcker med ett ”hej”
Jag antar att det ändå är en tröst
hur lätt det är att djupt genera sig

 

11.
Hur lätt det är att djupt genera sig
allt lättare ju mera vin per kropp
Rätt konstigt hur varenda heldum grej
på fyllan plötsligt stadigt står i topp

Har ramlat, även spytt, på mina vänner
och gjort nåt mycket värre sen ändå
I Fröjas namn berättat hur jag känner
fastän jag visste hur det skulle gå

Har druckit alltför många glas i natt
Visst bad jag om din hand med blicken glansfull?
Jag minns tyvärr att svaret blev ett skratt
men sånt är livet, ingen är respektfull
Än sen att hjärtats ömma puls slår matt
I slutet blir vi alla ändå jordmull

 

12.
I slutet blir vi alla ändå jordmull
helt oavsett det liv vi må ha levt
så vardagen bör inte tryckas proppfull
för då blir livet bara mera skevt

Lägg hellre tid på jakten på balansen
bland alla känslor du ska genomgå
och gör ditt bästa för att öka chansen
att leva tills du får rätt ”shade” av grå

Låt inte Charon tjata om din död
Följ med en nymf och se om du är gay
Försök att dela både salt och bröd
Ge blommor, allra helst förgätmigej
Och skänker dina vänner dig sitt stöd
finns inget kvar som ska bekymra dig

 

13.
Finns inget kvar som ska bekymra dig
så frukta inte stundande förvandling
Jag känner Bacchus närvaro i mig
men lugn, det dröjer länge än tills handling

Om några glas släpps hämningarna loss
och även om jag ej vet vad jag gör
bli inte rädd – för om jag sen vill slåss
så har jag redan valt folk utanför

Fast ofta går det i en annan riktning
blott svagdricka kan göra mig så hotfull
Den största faran för mig nu är hickning
och kanske att jag blir av njutning breddfull
Men du lär få min amorösa biktning
när jag nu fylld av rödvin blir en djävul

 

14.
När jag nu fylld av rödvin blir en djävul
så blottas det som jag alltjämt förnekar
Min själ får vara obehindrat hoppfull
mitt hjärta släpper sina låtsaslekar

I nyktert dagsljus göms det sedan åter
jag talar högt så att det ej ska höras
hur det där inne sitter nån och gråter
och att jag är i färd med att förgöras

Men även i mitt rus finns det försvar
om utsagan blir alltför meningsfull
För uppmärksammas känslorna jag har
så röjs det att mitt hjärta är av ull
Då blir direkt mitt avledande svar:
”Likt Bellman är jag bara lovligt full”

 

15.
Likt Bellman är jag bara lovligt full
Jag borde kanske druckit vatten bara
Diffust ifall det är för någons skull
det nu har blivit dags att hemåt fara

Som vanligt är jag alltid långt från klar
i världen finns det ständigt mer att göra
En kravlös existens tycks underbar
Jag låtsas att jag inte alls kan höra

Om någon skulle ropa just på mig
min chock därvid blir alltid lika kraftfull
Hur lätt det är att djupt genera sig
I slutet blir vi alla ändå jordmull
Finns inget kvar som ska bekymra dig
när jag nu fylld av rödvin blir en djävul

Sketch – Bar

INT. BAR. KVÄLL
Fyra MÄN (25) sitter vid ett bord i en glesbefolkad bar. På bordet står flera urdruckna ölglas och framför varje man står ett glas med öl i, varierade mängder. De är påtagligt berusade och på gott humör. Plötsligt öppnas ytterdörren och en MAN (25) kommer inrusande. Hans hår är rufsigt och hans kläder är i oordning. Han har ingen jacka, hans skärp är uppknäppt och hans tröja är utochinvänd. En av männen vid bordet får syn på honom.

MAN 1 (glatt)
Där är Adde ju!

Resten av männen ser över åt Addes håll och tjoar glatt när de ser honom. Adde, som jagat sett sig omkring i lokalen ser lättad ut när han får syn på dem, och skyndar över.

MAN 2 (imponerat)
Det gick fort!

MAN 1 (påminnande)
Hon sa ju att hon bodde precis i närheten.

Adde andas ansträngt, det är tydligt att han har sprungit, och sträcker sig efter en av männens öl.

MAN 3 (spelat upprörd)
Äh vafan, köp din egen öl!

Adde ignorerar mannen och dricker ur glaset. De övriga tre männen lyfter sina glas och tjoar vid åsynen.

MAN 1 (till MAN 3)
Var inte så jävla snål Jonas, låt han smaka segersötman!

MAN 2 (till MAN 3)
Ja, han behöver väl skölja ner fisksmaken, höhö!

De fyra männen vid bordet skrattar. Adde ställer ifrån sig ölen men ser fortfarande skakad ut. Han vänder sig till gruppen.

ADDE
Fan vad glad jag är att ni är kvar.

JONAS (spelat upprörd)
Så att du kunde dricka upp vår öl, jag fattar.

Adde är på väg att svara men Jonas avbryter honom genom att ställa sig upp.

JONAS (till gruppen)
Ska ni ha en till eller?

De tre männen vid bordet svarar jakande, Adde står stilla, andas fortfarande ganska häftigt och stirrar ner i bordet framför sig. Jonas puttar till honom på axeln, Adde rycker till och tittar förskräckt på honom.

JONAS (hotfullt)
Inga smaskiga detaljer förrän jag är tillbaka,
då dricker jag upp DIN öl!

De övriga skrattar och Jonas försvinner mot baren. Man 1 vänder sig till Adde.

MAN 1
Skit i han, hur gick det? Var hon skön?

De övriga två männen vid bordet lutar sig leende framåt för att lyssna på svaret. Adde skakar hastigt på huvudet.

ADDE
Nej, det blev fan helt… fel.

MAN 1 (till de andra två)
HAN KÖRDE IN DEN I FEL HÅL, HAHAHA!

Männen skrattar högt men Adde skrattar inte utan skakar på huvudet igen.

ADDE
Nej, inte så! Hon var helt galen!

MAN 1
Det är fan det man vill ha – a lady on the street
but a freak in the bed, höhö!

Man 2 och man 4 instämmer skrattande och lyfter sina glas. Adde ser ner på sina kläder, obekväm.

ADDE
Nej alltså, vi kom hem till henne och allt var liksom bra.
Hon var mjuk och fin och typ kåt som fan.

Männen tjoar.

ADDE
Så klädde hon av mig jackan, och så när vi stod
där i hallen så slog hon plötsligt till mig.

MAN 2
Vaddå? Hurdå?

ADDE
En örfil.

MAN 2 (till man 1 och man 4)
Yeah! Lite hårdhänt, sånt gillar man ju!

De övriga männen håller skrattande med. Adde sväljer och fortsätter tvekande.

ADDE
Jag blev först mest förvånad, men sen kysste hon mig
och klädde av sig, och hon var ju sexig som fan,
så jag följde med henne in i sovrummet.

MAN 1
Where the magic happens, amiright?!

Man 1 och man 2 ger varandra high five.

ADDE
Och när jag satt mig på sängen så kysstes vi ett tag
och hon knäppte upp mina byxor… Men sen slog hon mig igen,
hårdare den här gången. Så jag försökte resa mig,
men hon puttade tillbaka mig på sängen och satte sig på mig.

MAN 2 (drömmande)
Woman-on-top är fan min favorit.

MAN 1
Word.

ADDE
Så började hon slita i min tröja, och jag tänkte
att om hon får av den så kanske hon lugnar sig
– jag menar, hon kanske bara var jävligt kåt? Men…-

Adde avbryts av att Jonas kommer tillbaka med fem öl balanserande på en bricka.

JONAS
Vafan är det här?! Du skulle ju vänta ju!

MAN 2
Äh, dom har bara kommit in i sovrummet, du har inte missat nåt.

JONAS
Okej då. Hoppa fram till de bra sakerna då!

Jonas delar ut ölen till de andra. Adde har kommit av sig och står tyst. Han får syn på sitt uppknäppta skärp och börjar långsamt knäppa det.

MAN 1 (till Jonas)
Äh va fan nu tappade han bort sig! Man kan inte bara skippa förspelet.

JONAS (till Adde)
Ahmen förlååt! Fortsätt där du var då.

Adde rycker till och lyfter blicken från sitt bälte och tittar först på Jonas och sen på de andra. De ser leende och förväntansfulla på honom.

ADDE (tvekande)
Ja, så hon får av mig min tröja…
Och jag försöker kyssa henne, men hon slår mig igen.

JONAS (förebrående)
Alla vill inte ha sån där sketen romantik, det vet du väl.

ADDE (tystare)
Och sen så börjar hon klösa mig på bröstet, jag tror det kom blod.

JONAS (imponerat)
Näe?! Få se!

Jonas lutar sig över och lyfter upp Addes tröja. Vi ser rivsår, blåmärken och lite blod. Adde ryggar skrämt undan och drar ner tröjan igen. Männen tjoar.

MAN 2
Så jävla snyggt!

JONAS (instämmande)
Aa, det är som medaljer! Grymt!

ADDE (med bruten röst)
Jag fick liksom kämpa för att komma undan.
Jag vet inte hur jag tog mig ut ur sovrummet,
men hon följde efter mig in i köket, och då hade hon en piska.

MAN 1
Wooooh, kinky!!

ADDE (förtvivlat)
Nej! Hon slog mig! Hon trängde in mig i ett hörn
och hotade att slå ihjäl mig om jag inte…

Adde tystnar och ser ner i bordet. De andra väntar uppmärksamt men Adde förblir tyst. Jonas vänder sig till gruppen.

JONAS
Om han inte TOG HENNE PÅ KÖKSBORDET!

Männen tjoar.

MAN 2 (skrattande)
Vad fan är det med kvinnor och att bli tagna på köksbord?

Adde ser bestört upp och stirrar på Jonas. Jonas ler stort.

JONAS (till Adde)
HIGH FIVE!

Adde skakar på huvudet, förtvivlat. Han har tårar i ögonen.

ADDE
Nej! Nej! Jag trodde jag skulle dö!
Enda anledningen till att jag kom ut därifrån var för
att jag fick tag i en kökskniv och fick henne att släppa ut mig.

MAN 1
Jag hade en brud som gillade knivar en gång,
det kan va fucking scary shit!

JONAS
Word.

Adde stirrar på männen framför sig, som alla nickar instämmande. Han snyftar till innan han vänder sig om och springer mot utgången. Han gråter och försvinner ut genom dörren. Männen vid bordet ser efter honom och ser sedan frågande på varandra och man 1 rycker försiktigt på axlarna. De sitter tysta en stund och dricker fundersamt av sin öl.

MAN 4 (besviket)
Är jag den enda som lyssnade på vad han faktiskt sa?

De andra tre vänder sig frågande mot honom.

MAN 4
Dom hade ju INTE SEX!

2017

Hur sammanfattar jag ett år ur ett liv där alla händelser haft betydelse för att de har kopplingar till sådant som hänt under de 32 tidigare? Det är omöjligt att isolera tolv gångna månader och rättvist återge dess höjdpunkter och dess mörkaste stunder om jag inte samtidigt får berätta om vad som föregick dem. Inte ens om jag fuskar och bläddrar i min almanacka hittar jag händelser som är knutna endast till 2017. Men jag kan försöka.

En lördag i början av mars så står det ”förkunna känslor”. Fler detaljer framgår inte, men jag kan avslöja att det skedde under en lunch. Fast då måste jag också berätta att vi hade skapat en tradition av att äta lunch tillsammans varje lördag efter träningen, i flera månaders tid, och att de känslor jag nu bestämt mig för att erkänna öppet hade vuxit sedan sommaren året innan. I själva verket var 2016 mer ”vårt” år, eftersom jag kommit att älska lördagarna. Och tanken på oss som mer än vänner. Men det var under 2017 jag berättade för honom om det, och under 2017 jag så småningom gick vidare.

Senare, också i mars, står det en liten anteckning på samma dag som vårdagjämningen inföll. ”100%”. För att förstå vad det betyder måste jag också berätta om 2016, om hur jag var sjukskriven på heltid i två och en halv månad den hösten, från ett jobb jag älskar, och hur jag sedan arbetat mig upp från noll till tjugofem, till femtio, till sjuttiofem, och så slutligen i mars 2017 till hundraprocentig arbetstid igen. Det står ingenting i kalendern om hur svårt det var och hur mycket jag behövt förändra i min bild av mig själv, ingenting om den trygghet min chef lyckats skapa för mig, eller om hur mycket jag lärt mig om mina förutsättningar och behov. I november finns det en annan anteckning som avslöjar att jag firade fem år på min arbetsplats. Under de sista två av dem har jag försökt omforma min arbetssituation, och mitt eget sätt att se på min karriär och mitt yrke, så att det ska vara mer hållbart. Det är ett arbete som fortfarande pågår, och som kommer pågå under många års tid. Men det var under 2017 de viktigaste förändringarna skedde.

I juni står det ”Astas namngivning”. Och Asta må vara en ny del av mitt liv (i september står det ”Asta 1 år”), men att jag fått äran att bli hennes fadder har att göra med att hennes pappa varit en av mina närmsta vänner i många år. Skulle jag utgå från honom så skulle 2007 vara året jag nämnde, för det var då vi träffades. Eller 2014, för det var då jag hade mitt livs första panikångestattack, när han var den enda jag ville ringa, och då hans lugna röst guidade min andning och sedan sa åt mig att komma till honom. Eller alla de andra tillfällena jag sökt skydd hos honom sedan vi kommit varann nära. Men det var under 2017 som jag fick äran att stå inför en samling människor, i en trädgård i Romakloster, och höra honom berätta om varför han och hans sambo valt mig till en av sin dotters faddrar. Fadderbrevet ligger i min bokhylla och jag rörs till tårar var gång jag läser det.

Fjärde september är den första måndagen jag är ledig för att skriva. Det syns inte i kalendern, men alla måndagar efter det fram till årsskiftet är lediga, och jag skriver. Så länge jag kan minnas har jag skrivit, älskat att formulera mig, att hitta precis rätt ord för vad jag vill förmedla. Jag har burit med mig anteckningsblock, skrivit på bussar, på caféer, under kvällar och helger, ibland sjunkit ner på gatan där jag går för att få ned en mening på papper innan den försvinner. I flera år har jag funderat över om jag ska göra det i större utsträckning än så. Under hösten begärde jag tjänstledigt på 20% fram till årsskiftet för att skriva, och kom sedan överens med min chef om att förlänga det till och med maj 2018. Kanske blir det längre. Men det var under 2017 jag tog första steget.

I december står det två anteckningar om pappa i kalendern. Dels den elfte, då han skulle ha fyllt 62 år, dels den sjunde, då det var tio år sedan han gick bort. Nummer och siffror har precis lika lite inneboende betydelse som år – allt är människans eget påhitt. Tio år är egentligen inte mer speciellt än nio eller elva, men vi har bestämt att dela tiden på detta sätt, och valt att döpa just den tidsrymden till ett decennium. Så jag rycks med och tänker inte bara på pappa under början av december, som jag alltid gör, utan extra mycket på tiden som gått sedan det hände. På årtal och på åldrar. 62 år är både gammalt och ungt. 52 år är yngre, och inte ens det hann han fylla. Jag vet att det finns många år och nummer som kommer påverka mig starkare. Om jag lever år 2030 kommer det vara året då jag levt lika många år utan som med honom. Men 2017 var det fortfarande bara nästan en tredjedel av mitt liv.

Kalenderår gör livet greppbart. Det går att sortera sina minnen, sina känslor. Vi skapar löften och räknar åldrar utifrån godtyckliga siffror, knyter livshändelser till datum och firar eller sörjer vid deras återkommande jubileum. Men ett år är lika oskiljbart från det föregående och det efterkommande som en nyans av grönt är från blått eller gult. De går in i varandra, påverkas och påverkar, och vi måste själva bestämma var vi ritar en gräns för vad som hör till vilken sida. Ingenting jag upplevt under detta gångna år är frikopplat vem jag vuxit in i att bli under mina tidigare, och allt som har hänt kommer att färga mina kommande. Men 2017 var ett helt unikt år. Precis som alla andra.