On the count of

”I think it’s time for the next number”, I heard Ava murmur to Emmy.
The three of us had been cornered and her words broke the silence that always came with horrifying realizations. By now I’d fought with them long enough to know the meaning of their numbers, but I remembered how curious I’d been before I learnt of it.

The first time I overheard them talk about it was when I had just found out they were a couple. I’d been placed in the same platoon but had kept to myself, as was my style. The benefits of such behavior being that it doesn’t take long to get to know the people around you, or map out the informal hierarchies that shape any group, without them talking to you and telling you different. I could see that there was something special with the two of them, and how they at times held rank over every commanding officer that set foot on our base, without ever carrying the necessary insignia. They earned my respect long before I went into the field with them, and it only grew when I did.
The dynamics between the two took longer to understand, fluid as it was. At first glance, Ava seemed the authoritarian one, but once we’d been fired upon together enough times for them to relax around me, there was a playfulness they let show that told me differently. In such times, Emmy was the leader of the two, Ava glad to follow. Not that they flaunted any of it, but my unobtrusive manners gave me an insight to more than others would ever notice.
Still, many were they that looked. The two women were remarkably good looking, in ways that they themselves seemed uncaring about. Ava dark and compact, muscles moving like those on a panther, not leaving anyone in doubt what that body could do to you in close combat. Emmy in ways her antithesis, slim and tall, a light cheetah to Ava’s black panther. But having seen her move, no one would underestimate her either.
Initially I was surprised they didn’t receive rude propositions, or crude jokes, like so many other beautiful people suffered in surroundings such as ours, but with time I understood that their skills and their experience earned them more than enough respect. And also I witnessed the result of such commentary that one time a new guy tried it. They set the bar high for the whole compound, I saw my fellow soldiers rise to it, and enjoyed living with a more respectful congregation than I had ever participated in before. But you couldn’t stop people looking, nor speculating by camp fires what their numbers meant.
Many of us had by then been in situations where panic and agony were close at hand, maybe pressed into a corner with fewer bullets left than enemies. I remember that being in one such situation with both Ava and Emmy was the first time I heard them mention the numbers. We had been under fire but had found a shelter good enough to breathe in momentarily. Emmy was pacing the room, distraught, and I could see her edging close to breaking apart. I didn’t blame her cause I was close behind. Suddenly Ava called out.
“Emmy”, her voice ordered, somewhere between a soldier and a lover, eyes not moving from targets yet not hit. “What’s number eight?”
I was crouching behind a door, clinging to my weapon for comfort, able to look at them both. I could see Emmy glare at Ava, but also how the question stopped her pacing. She was thinking, looking unwilling to answer, but attempting to anyway.
“Number eight”, she said, closing her eyes. “Is the forests outside Tunisia.”
“Correct”, Ava smiled, and fired a shot, which turned out to be the game changing one.
At another time, an uncharacteristically relaxed evening by the fire, I heard them whisper a similar question, but that time it was Emmy asking Ava for number twelve. Which turned out to be the Eiffel tower. Speculation was constant in regards to the numbers, and the most popular theory was that it was the most effective kills, or most dramatic attacks they had survived. No one dared ask, since no one dared confess to having listened in so closely.
The moment I learnt the meaning was on yet another mission. The three of us had been ambushed, wounded to various degrees, but had retaliated with enough force to clear an undisturbed path back to base. Halfway home however, Ava collapsed from blood loss, having underestimated the distance to walk combined with the effect of a bullet to the thigh. We stayed the night outdoors, having patched her up best we could and let her sleep. Emmy confided in me that it was not the first time it had happened.
“She tends to downplay her bullet wounds if I also have one”, she muttered, subconsciously clutching her left arm where she also had taken a shot. “It’s the only time I know her to be stupid.”
I could see the worry, and how she overrode it with the authority of being in charge of getting the three of us home. I tried to argue for her to get some sleep, promising I would wake her if Ava’s condition worsened, but she wouldn’t have it. And in the morning, I woke to them whispering, but remained motionless so as not to interrupt them.
“Don’t do that ever again”, Emmy was scolding Ava.
“I survived, didn’t I?” was the weak but teasing answer.
“Only just, you idiot.”
A silence fell, but just as I was about to move and showcase that I was awake, I heard Ava continue.
“Do you think this is the time for number seventeen?”
“Only if you promise not to do that again.”
Ava must have nodded her reply, because I heard none, and when I opened my eyes to look they were kissing. That in itself was not unusual, I had seen them kiss many times before, since even though they didn’t flaunt their relationship they certainly didn’t hide it either, but there was something about this one that was different. When they moved apart I pressed my eyes shut again, pretending their privacy hadn’t been intruded upon.
“So will you remember this one?” Ava whispered.
“Number seventeen”, Emmy replied. “On your near death bed in the jungle.”

So when Ava broke the silence with that suggestion I wasn’t surprised that it caused Emmy to shout at her, to back away from Ava, pushing at the arms that tried to reach around her. I would’ve have offered to stay behind to hold the oncoming off, but one of my eyes had been rendered useless with a cut and I could no longer fire with any accuracy. And we all knew who the best shooter was, who would give the remaining two the biggest head start. I looked the other way, but couldn’t give them any more privacy than that as I heard Emmy cry. Ava spoke with a calm strength, the decision was already made, unavoidable as it was. I knew she was trying to keep the urgency from her voice, since we didn’t have long. I was amazed at how well she managed.
“Emmy. Please. Let me hold you.”
The frantic sound of Emmy resisting quieted at that plea, and after a while I heard her broken voice, muffled in an embrace.
“But you promised me we’d get to a hundred.”

Extract from Project 2 (3)

I fall, and it feels like the longest time but it mustn’t be since all I have time to think is ‘I hope I don’t make it’, wishing myself to land on something hard and fatal, and for my mind to stop, forever. But I land in water, and against my will my arms and legs react so that I break the surface and inhale deep. I try to stop moving, to sink, but the current is strong and I get tossed around so much that I can’t help myself. If I were to try and look back to where I fell from, to see if Damon came running, I wouldn’t be able to – I am already far down the river – but I wouldn’t anyway. Suddenly the water stills a little, and my thoughts catch up, willing me once more to stop fighting for survival, reminding me of its pointlessness. But when I stop swimming, I float instead. And when I bump against a rock protruding from the side of the stream I cling to it, but at least I don’t climb it. I remain, shivering, in the cold water which is still moving strong enough to tug at me. I look back to where I came from, the cliffs on either side of the water looking harsh and eager to kill, and I marvel, unfeeling, at the fact that I survived the fall. I turn and look where I would go, were I to let go of my hold. It is more of the same, rocky constellations overseeing the flow from each side, which looks to be getting more violent further down. I am fairly certain that even if my body would instinctively swim, it would not be able to stay above the surface for long. I close my eyes and try to maneuver the thoughts. The feelings that were still taking my body hostage before I stepped over the edge all fell away when I did, and now I have none. If grabbing a hold of the rock I am clinging to was instinctive, I now find myself at a point where a conscious choice must be made. In descending order I can tell my body to move; lift itself out of the water and search for shelter, or I can tell only my hands to act; to let go of the hold they’ve saved me with and end it, admittedly with more pain than I hoped for when falling, but with the same result. Or I can do neither. Dwell in the apathy that the inner void I am experiencing comes with, until my body fails or someone – Damon or Hannah being the only likely candidates – finds me. My thoughts find their way back to the first option, and instantly want to back away again since it is not just those steps – getting my body out of the water and then finding shelter – rather, it paves the way for an endless line of actions and decisions. Which seems to me unbelievably tiring. And running the risk of much more pain along the way than is waiting for me down the stream, should I go with option two. Both require effort though, and for a long while I remain motionless, letting my thoughts quiet down slowly, until I only occasionally give the sensation of cold attention. Then from nowhere words that Hannah once said to me appear in my head.
“The alternative bores me.”
They are what get me out, in the end.

Leap of faith

”Did you hear everything I just said?” I ask, and she nods.
She has at least stepped away from the ledge, but has found something else to balance on. I try to control my breathing, make it slower, as I observe her putting one step in front of the other on the plank of wood that for some reason has found its way to the roof of the building. Her arms flail a little, and even though a misstep from where she is right now wouldn’t hurt her, I try to address her endeavor as if it would.
“Keep your eyes straight ahead”, I advice her, since she’s looking straight down.
“But then I wouldn’t see where I’m putting my feet”, she objects, moving closer to the middle of the plank. “I’d fall for sure.”
“Alright”, I surrender. “If you’re certain that’s the best way for you to do it, it’s fine. But you mustn’t do it anywhere nearer the edge, can we agree on that?”
She nods again.
“Are you nodding just because you know I want you to?”
She doesn’t reply, but I wait. When she reaches the end of the plank she stops and looks up, stares at the horizon, then replies to me.
“Yes. I think we want different things.”
I want to shout at her, but manage not to. I try to find solace in her honesty.
“How do you mean?”
She does a little jump off the plank, which causes it to clatter and my heart to jump.
“Well”, she ponders, still not looking at me. “Maybe it’s different ways of seeing the things we want. But I do trust you, I trust you want what’s best for me.”
“I do”, I interject, which causes her to face me with a smile, as she continues.
“And I love you for it. It means a lot to me.”
She is still too far away from me for comfort, but the warmth in that smile reaches me full force. As long as we’re talking I can accept the fact that I can’t move closer, relying on my words to be enough to steer her movements.
“It means a lot to me too”, I tell her. “And I don’t think we see things that differently at all.”
“Oh but we do”, she objects, and the certainty with which she says it terrifies me.
Or if it is the glint in her eyes.
“Even if we did”, I try, not wanting to carry on down the path she seems intent on. “I think we should be careful and listen very closely to each other before doing anything rash.”
She pouts her lips, seemingly giving what I’m saying some thought.
“It wouldn’t be rash”, she then informs me. “If you knew what I knew.”
She looks at me with a knowing smile, willing me to question her about it, but something inside is screaming for me not to and I desperately try to find something else to say. Anything that will engage her. But before I get a chance to she tells me anyway.
“That I can fly.”
And she runs straight out into the air.


Rödvinsvarv – en sonettkrans

Likt Bellman är jag bara lovligt full
och klockan visar trist nog endast fyra
Jag älskar hjärtligt dig med hår och hull
det vill och faktiskt måste jag bedyra

Att jag har druckit rödvin sedan ett
är sant – jag har dock ingen jävla aning
om varför vinfyllt kärleksspråk blir lätt
Har du av Fröja inte fått nån varning?

För faktum är att när jag dricker vin
då kan de hämningar jag har helt fara
och även utan Bacchus är du fin
att fria till nåt vackert är att vara
så kom nu här, du skönsta nymf, bli min
Jag borde kanske druckit vatten bara


Jag borde kanske druckit vatten bara
besluten blir så egendomligt udda
Det går att fråga Bacchi riddarskara
vars vittnesmål jag efteråt vill sudda

Fast varifrån jag får mina idéer
kan ingen riktigt svara tydligt på
men vin kan ändra mångas renomméer
Vem vet hur det med påfyllning kan gå?

Och vem är det som köper alla glas?
min egen plånbok är mest ångerfull
en daler kan där knappt tillvaratas
en gåta fyllan är, men anspråksfull
förvirrad när jag kruset slår i kras
diffust ifall det är för någons skull


Diffust ifall det är för någons skull
som jag har hamnat här i denna bar
Märks tydligt att jag är förväntansfull
när jag i flaskors bottnar söker svar

På en helt annan plats än här finns plikten
vars lömska lockrop jag nu söker dränka
tryggt otvättade fönster skymmer sikten
och jag får Bacchus hjälp att sluta tänka

Men vet spontant ändå vad som är rätt
den frågan hjälper Charon mig besvara
ty livet målas inte upp som lätt
ej drömlik promenad – det är en mara
Jag upplyses att klockan blivit ett
Det nu har blivit dags att hemåt fara


Det nu har blivit dags att hemåt fara
jag tvingas därför vinka mitt hejdå
och trots att många nog är utbytbara
så vet jag ändå hur jag kommer må

Om någon kommer nära dig i livet
vår färd mot Charon och en evig natt
som delar hur du ser på tidsfördrivet
och ler mot dig se till att kvickt ta fatt

Inunder armen tag och grip en famn
så att du inte sist blir ensam kvar
det gör alls inget om du glömt vart namn
en nära tillvaro är underbar
Jag själv har nätt och jämt just siktat hamn
Som vanligt är jag alltid långt från klar


Som vanligt är jag alltid långt från klar
jag lär mig inte ”aldrig”, men rätt sent
Om ändå tid var mer förhandlingsbar
så skulle kanske samvetet bli rent

Då hade fler försummade bekräftats
Måhända att ett glas till hunnits med?
Jag hade säkert passionerat käftats
med de som fått sin världsbild helt på sned

Tyvärr är varje timglas ransonerat
så jag har inte nypt kanaljeöra
nej, tidens sand har jag prioriterat
att lägga på en dans jag själv får föra
Blott stilla tänkt då jag fått vin serverat
”i världen finns det ständigt mer att göra”


I världen finns det ständigt mer att göra
att smaka, och fler glas att dricka ur
Det kan ett ordningssinne riktigt störa
när man försöker tänka fram just hur

man bäst planerar och tar an sig kvällen
så att man lyckas hitta rätt nivå
Och hur man framgångsrikt sen dämpar smällen
som alltid kommer morgonen därpå

Jag lärde mig en hög med knep en gång
Det första: Vatten, gärna i ett kar
Men listan över åtgärder är lång
Jag utför avogt alla och envar
För njuts det vin så följer detta tvång
En kravlös existens tycks underbar


En kravlös existens tycks underbar
Det tar ju jävlarimig aldrig slut
Min mor kan mana ”Gift dig med en karl!”
Jag har nog hört det tusenfalt förut

På andra plats: ”Du dricker alltför mycket”
men våra måsten trängs i hela livet
Versalkrav när du börjar nya stycket
Sätt punkt så folk förstår vad som står skrivet.

och alltför ofta måste vi stå still
vår omvärld ger oss mängder vi ska göra
Men jag beter mig hellre som jag vill
I normens gryta bör man alltid röra
Har glaset tömts så fyller jag ett till
Jag låtsas att jag inte alls kan höra


Jag låtsas att jag inte alls kan höra
när folk (mest män) vill bjuda med mig hem
De gör nåt som de tror är att förföra
ibland får jag ett foto av en lem

Nej, mina kvällar ska förbli privata
Jag ger mig av på en helt egen färd
Fastän vi må va’ likvärdigt plakata
är jag helt ensam här i denna värld

Så har det varit under alla år
Rutinen gör att svaret jämt är nej
med taggtrådsröst som ingen över når
En närhetsskygg är van att värja sig
Så därför blir jag ställd varhelst jag står
om någon skulle ropa just på mig


Om någon skulle ropa just på mig
så blir effekten att det mig förvirrar
jag kan förmå mig svara ett okej
alltmedan jag omkring mig ängsligt stirrar

För närhet är jag ganska ovan vid
fås ömhet blir jag genast helt förlamad
Och det var nyligen i svunnen tid
jag insåg att jag älskar att bli kramad

Men vännerna finns troget ändå där
de utgör faktiskt nästan en hel handfull
som väntar tåligt medan jag mig lär
man kan av kärlek dock bli temperamentsfull
och fast jag insett vad det innebär
– min chock därvid blir alltid lika kraftfull


Min chock därvid blir alltid lika kraftfull
de gånger som jag rest mig från en stol
och ramlat fastän jag har varit tankfull
kring att försöka vara riktigt cool

Men jag ska inte fan få allas skäll
ty jag och Bacchus delar ansvar lika
för gångerna jag gravt horisontell
helt pank från rännsten svärande hörts skrika

Jag har förbannat (med en ilsken röst)
de vingelklackar man ska ha som tjej
dekolletage och flyktbenägna bröst
samt män som tror det räcker med ett ”hej”
Jag antar att det ändå är en tröst
hur lätt det är att djupt genera sig


Hur lätt det är att djupt genera sig
allt lättare ju mera vin per kropp
Rätt konstigt hur varenda heldum grej
på fyllan plötsligt stadigt står i topp

Har ramlat, även spytt, på mina vänner
och gjort nåt mycket värre sen ändå
I Fröjas namn berättat hur jag känner
fastän jag visste hur det skulle gå

Har druckit alltför många glas i natt
Visst bad jag om din hand med blicken glansfull?
Jag minns tyvärr att svaret blev ett skratt
men sånt är livet, ingen är respektfull
Än sen att hjärtats ömma puls slår matt
I slutet blir vi alla ändå jordmull


I slutet blir vi alla ändå jordmull
helt oavsett det liv vi må ha levt
så vardagen bör inte tryckas proppfull
för då blir livet bara mera skevt

Lägg hellre tid på jakten på balansen
bland alla känslor du ska genomgå
och gör ditt bästa för att öka chansen
att leva tills du får rätt ”shade” av grå

Låt inte Charon tjata om din död
Följ med en nymf och se om du är gay
Försök att dela både salt och bröd
Ge blommor, allra helst förgätmigej
Och skänker dina vänner dig sitt stöd
finns inget kvar som ska bekymra dig


Finns inget kvar som ska bekymra dig
så frukta inte stundande förvandling
Jag känner Bacchus närvaro i mig
men lugn, det dröjer länge än tills handling

Om några glas släpps hämningarna loss
och även om jag ej vet vad jag gör
bli inte rädd – för om jag sen vill slåss
så har jag redan valt folk utanför

Fast ofta går det i en annan riktning
blott svagdricka kan göra mig så hotfull
Den största faran för mig nu är hickning
och kanske att jag blir av njutning breddfull
Men du lär få min amorösa biktning
när jag nu fylld av rödvin blir en djävul


När jag nu fylld av rödvin blir en djävul
så blottas det som jag alltjämt förnekar
Min själ får vara obehindrat hoppfull
mitt hjärta släpper sina låtsaslekar

I nyktert dagsljus göms det sedan åter
jag talar högt så att det ej ska höras
hur det där inne sitter nån och gråter
och att jag är i färd med att förgöras

Men även i mitt rus finns det försvar
om utsagan blir alltför meningsfull
För uppmärksammas känslorna jag har
så röjs det att mitt hjärta är av ull
Då blir direkt mitt avledande svar:
”Likt Bellman är jag bara lovligt full”


Likt Bellman är jag bara lovligt full
Jag borde kanske druckit vatten bara
Diffust ifall det är för någons skull
det nu har blivit dags att hemåt fara

Som vanligt är jag alltid långt från klar
i världen finns det ständigt mer att göra
En kravlös existens tycks underbar
Jag låtsas att jag inte alls kan höra

Om någon skulle ropa just på mig
min chock därvid blir alltid lika kraftfull
Hur lätt det är att djupt genera sig
I slutet blir vi alla ändå jordmull
Finns inget kvar som ska bekymra dig
när jag nu fylld av rödvin blir en djävul

Sketch – Bar

Fyra MÄN (25) sitter vid ett bord i en glesbefolkad bar. På bordet står flera urdruckna ölglas och framför varje man står ett glas med öl i, varierade mängder. De är påtagligt berusade och på gott humör. Plötsligt öppnas ytterdörren och en MAN (25) kommer inrusande. Hans hår är rufsigt och hans kläder är i oordning. Han har ingen jacka, hans skärp är uppknäppt och hans tröja är utochinvänd. En av männen vid bordet får syn på honom.

MAN 1 (glatt)
Där är Adde ju!

Resten av männen ser över åt Addes håll och tjoar glatt när de ser honom. Adde, som jagat sett sig omkring i lokalen ser lättad ut när han får syn på dem, och skyndar över.

MAN 2 (imponerat)
Det gick fort!

MAN 1 (påminnande)
Hon sa ju att hon bodde precis i närheten.

Adde andas ansträngt, det är tydligt att han har sprungit, och sträcker sig efter en av männens öl.

MAN 3 (spelat upprörd)
Äh vafan, köp din egen öl!

Adde ignorerar mannen och dricker ur glaset. De övriga tre männen lyfter sina glas och tjoar vid åsynen.

MAN 1 (till MAN 3)
Var inte så jävla snål Jonas, låt han smaka segersötman!

MAN 2 (till MAN 3)
Ja, han behöver väl skölja ner fisksmaken, höhö!

De fyra männen vid bordet skrattar. Adde ställer ifrån sig ölen men ser fortfarande skakad ut. Han vänder sig till gruppen.

Fan vad glad jag är att ni är kvar.

JONAS (spelat upprörd)
Så att du kunde dricka upp vår öl, jag fattar.

Adde är på väg att svara men Jonas avbryter honom genom att ställa sig upp.

JONAS (till gruppen)
Ska ni ha en till eller?

De tre männen vid bordet svarar jakande, Adde står stilla, andas fortfarande ganska häftigt och stirrar ner i bordet framför sig. Jonas puttar till honom på axeln, Adde rycker till och tittar förskräckt på honom.

JONAS (hotfullt)
Inga smaskiga detaljer förrän jag är tillbaka,
då dricker jag upp DIN öl!

De övriga skrattar och Jonas försvinner mot baren. Man 1 vänder sig till Adde.

Skit i han, hur gick det? Var hon skön?

De övriga två männen vid bordet lutar sig leende framåt för att lyssna på svaret. Adde skakar hastigt på huvudet.

Nej, det blev fan helt… fel.

MAN 1 (till de andra två)

Männen skrattar högt men Adde skrattar inte utan skakar på huvudet igen.

Nej, inte så! Hon var helt galen!

Det är fan det man vill ha – a lady on the street
but a freak in the bed, höhö!

Man 2 och man 4 instämmer skrattande och lyfter sina glas. Adde ser ner på sina kläder, obekväm.

Nej alltså, vi kom hem till henne och allt var liksom bra.
Hon var mjuk och fin och typ kåt som fan.

Männen tjoar.

Så klädde hon av mig jackan, och så när vi stod
där i hallen så slog hon plötsligt till mig.

Vaddå? Hurdå?

En örfil.

MAN 2 (till man 1 och man 4)
Yeah! Lite hårdhänt, sånt gillar man ju!

De övriga männen håller skrattande med. Adde sväljer och fortsätter tvekande.

Jag blev först mest förvånad, men sen kysste hon mig
och klädde av sig, och hon var ju sexig som fan,
så jag följde med henne in i sovrummet.

Where the magic happens, amiright?!

Man 1 och man 2 ger varandra high five.

Och när jag satt mig på sängen så kysstes vi ett tag
och hon knäppte upp mina byxor… Men sen slog hon mig igen,
hårdare den här gången. Så jag försökte resa mig,
men hon puttade tillbaka mig på sängen och satte sig på mig.

MAN 2 (drömmande)
Woman-on-top är fan min favorit.


Så började hon slita i min tröja, och jag tänkte
att om hon får av den så kanske hon lugnar sig
– jag menar, hon kanske bara var jävligt kåt? Men…-

Adde avbryts av att Jonas kommer tillbaka med fem öl balanserande på en bricka.

Vafan är det här?! Du skulle ju vänta ju!

Äh, dom har bara kommit in i sovrummet, du har inte missat nåt.

Okej då. Hoppa fram till de bra sakerna då!

Jonas delar ut ölen till de andra. Adde har kommit av sig och står tyst. Han får syn på sitt uppknäppta skärp och börjar långsamt knäppa det.

MAN 1 (till Jonas)
Äh va fan nu tappade han bort sig! Man kan inte bara skippa förspelet.

JONAS (till Adde)
Ahmen förlååt! Fortsätt där du var då.

Adde rycker till och lyfter blicken från sitt bälte och tittar först på Jonas och sen på de andra. De ser leende och förväntansfulla på honom.

ADDE (tvekande)
Ja, så hon får av mig min tröja…
Och jag försöker kyssa henne, men hon slår mig igen.

JONAS (förebrående)
Alla vill inte ha sån där sketen romantik, det vet du väl.

ADDE (tystare)
Och sen så börjar hon klösa mig på bröstet, jag tror det kom blod.

JONAS (imponerat)
Näe?! Få se!

Jonas lutar sig över och lyfter upp Addes tröja. Vi ser rivsår, blåmärken och lite blod. Adde ryggar skrämt undan och drar ner tröjan igen. Männen tjoar.

Så jävla snyggt!

JONAS (instämmande)
Aa, det är som medaljer! Grymt!

ADDE (med bruten röst)
Jag fick liksom kämpa för att komma undan.
Jag vet inte hur jag tog mig ut ur sovrummet,
men hon följde efter mig in i köket, och då hade hon en piska.

Wooooh, kinky!!

ADDE (förtvivlat)
Nej! Hon slog mig! Hon trängde in mig i ett hörn
och hotade att slå ihjäl mig om jag inte…

Adde tystnar och ser ner i bordet. De andra väntar uppmärksamt men Adde förblir tyst. Jonas vänder sig till gruppen.


Männen tjoar.

MAN 2 (skrattande)
Vad fan är det med kvinnor och att bli tagna på köksbord?

Adde ser bestört upp och stirrar på Jonas. Jonas ler stort.

JONAS (till Adde)

Adde skakar på huvudet, förtvivlat. Han har tårar i ögonen.

Nej! Nej! Jag trodde jag skulle dö!
Enda anledningen till att jag kom ut därifrån var för
att jag fick tag i en kökskniv och fick henne att släppa ut mig.

Jag hade en brud som gillade knivar en gång,
det kan va fucking scary shit!


Adde stirrar på männen framför sig, som alla nickar instämmande. Han snyftar till innan han vänder sig om och springer mot utgången. Han gråter och försvinner ut genom dörren. Männen vid bordet ser efter honom och ser sedan frågande på varandra och man 1 rycker försiktigt på axlarna. De sitter tysta en stund och dricker fundersamt av sin öl.

MAN 4 (besviket)
Är jag den enda som lyssnade på vad han faktiskt sa?

De andra tre vänder sig frågande mot honom.

Dom hade ju INTE SEX!


Hur sammanfattar jag ett år ur ett liv där alla händelser haft betydelse för att de har kopplingar till sådant som hänt under de 32 tidigare? Det är omöjligt att isolera tolv gångna månader och rättvist återge dess höjdpunkter och dess mörkaste stunder om jag inte samtidigt får berätta om vad som föregick dem. Inte ens om jag fuskar och bläddrar i min almanacka hittar jag händelser som är knutna endast till 2017. Men jag kan försöka.

En lördag i början av mars så står det ”förkunna känslor”. Fler detaljer framgår inte, men jag kan avslöja att det skedde under en lunch. Fast då måste jag också berätta att vi hade skapat en tradition av att äta lunch tillsammans varje lördag efter träningen, i flera månaders tid, och att de känslor jag nu bestämt mig för att erkänna öppet hade vuxit sedan sommaren året innan. I själva verket var 2016 mer ”vårt” år, eftersom jag kommit att älska lördagarna. Och tanken på oss som mer än vänner. Men det var under 2017 jag berättade för honom om det, och under 2017 jag så småningom gick vidare.

Senare, också i mars, står det en liten anteckning på samma dag som vårdagjämningen inföll. ”100%”. För att förstå vad det betyder måste jag också berätta om 2016, om hur jag var sjukskriven på heltid i två och en halv månad den hösten, från ett jobb jag älskar, och hur jag sedan arbetat mig upp från noll till tjugofem, till femtio, till sjuttiofem, och så slutligen i mars 2017 till hundraprocentig arbetstid igen. Det står ingenting i kalendern om hur svårt det var och hur mycket jag behövt förändra i min bild av mig själv, ingenting om den trygghet min chef lyckats skapa för mig, eller om hur mycket jag lärt mig om mina förutsättningar och behov. I november finns det en annan anteckning som avslöjar att jag firade fem år på min arbetsplats. Under de sista två av dem har jag försökt omforma min arbetssituation, och mitt eget sätt att se på min karriär och mitt yrke, så att det ska vara mer hållbart. Det är ett arbete som fortfarande pågår, och som kommer pågå under många års tid. Men det var under 2017 de viktigaste förändringarna skedde.

I juni står det ”Astas namngivning”. Och Asta må vara en ny del av mitt liv (i september står det ”Asta 1 år”), men att jag fått äran att bli hennes fadder har att göra med att hennes pappa varit en av mina närmsta vänner i många år. Skulle jag utgå från honom så skulle 2007 vara året jag nämnde, för det var då vi träffades. Eller 2014, för det var då jag hade mitt livs första panikångestattack, när han var den enda jag ville ringa, och då hans lugna röst guidade min andning och sedan sa åt mig att komma till honom. Eller alla de andra tillfällena jag sökt skydd hos honom sedan vi kommit varann nära. Men det var under 2017 som jag fick äran att stå inför en samling människor, i en trädgård i Romakloster, och höra honom berätta om varför han och hans sambo valt mig till en av sin dotters faddrar. Fadderbrevet ligger i min bokhylla och jag rörs till tårar var gång jag läser det.

Fjärde september är den första måndagen jag är ledig för att skriva. Det syns inte i kalendern, men alla måndagar efter det fram till årsskiftet är lediga, och jag skriver. Så länge jag kan minnas har jag skrivit, älskat att formulera mig, att hitta precis rätt ord för vad jag vill förmedla. Jag har burit med mig anteckningsblock, skrivit på bussar, på caféer, under kvällar och helger, ibland sjunkit ner på gatan där jag går för att få ned en mening på papper innan den försvinner. I flera år har jag funderat över om jag ska göra det i större utsträckning än så. Under hösten begärde jag tjänstledigt på 20% fram till årsskiftet för att skriva, och kom sedan överens med min chef om att förlänga det till och med maj 2018. Kanske blir det längre. Men det var under 2017 jag tog första steget.

I december står det två anteckningar om pappa i kalendern. Dels den elfte, då han skulle ha fyllt 62 år, dels den sjunde, då det var tio år sedan han gick bort. Nummer och siffror har precis lika lite inneboende betydelse som år – allt är människans eget påhitt. Tio år är egentligen inte mer speciellt än nio eller elva, men vi har bestämt att dela tiden på detta sätt, och valt att döpa just den tidsrymden till ett decennium. Så jag rycks med och tänker inte bara på pappa under början av december, som jag alltid gör, utan extra mycket på tiden som gått sedan det hände. På årtal och på åldrar. 62 år är både gammalt och ungt. 52 år är yngre, och inte ens det hann han fylla. Jag vet att det finns många år och nummer som kommer påverka mig starkare. Om jag lever år 2030 kommer det vara året då jag levt lika många år utan som med honom. Men 2017 var det fortfarande bara nästan en tredjedel av mitt liv.

Kalenderår gör livet greppbart. Det går att sortera sina minnen, sina känslor. Vi skapar löften och räknar åldrar utifrån godtyckliga siffror, knyter livshändelser till datum och firar eller sörjer vid deras återkommande jubileum. Men ett år är lika oskiljbart från det föregående och det efterkommande som en nyans av grönt är från blått eller gult. De går in i varandra, påverkas och påverkar, och vi måste själva bestämma var vi ritar en gräns för vad som hör till vilken sida. Ingenting jag upplevt under detta gångna år är frikopplat vem jag vuxit in i att bli under mina tidigare, och allt som har hänt kommer att färga mina kommande. Men 2017 var ett helt unikt år. Precis som alla andra.

Borders within

There is no only me today, nor will there be tomorrow
Once there was naught but I, it led the world to sorrow
A world of islands ‘fore they came, and helped us all to see
that you and I are truly one, the world is border free

Reciting the morning hymn to the Union, even though it is also aimed at myself, leaves me with the same discomfort as always. I have felt it for as long as I remember, and have grown so used to it now that it wouldn’t feel right saying it without that slight tingle of unease. When I was younger I used to try to get out of reciting it, moving my lips in sync with the bodies around me, but not uttering the words and therefore keeping my voice from joining the choir. The symbolism gave me a small sense of perverted joy that I was too young to fully understand, at how I appeared to be part of the group joined together in speech, but in reality stood out, in my silence. It became a way for me to calm those feelings I didn’t comprehend, placate them with an unknown act of rebellion. Until that time when the reciting happened in too small a group for my silence to go unnoticed, and my apartness was quelled. Much to the embarrassment of my then Practical Family. I still remember my frustration at the person who had birthed me, when I saw the disappointment in her eyes as the events were related to her. Much later I understood that I got so angry because I saw her disappointment being aimed equally at herself, and at those who shared our home and routines, as it was being aimed at me.
“It’s only me!” I wanted to scream. “You have no role in this, I did this myself!”
But instead I promised to say the words out loud from that day on. And I settled with the uneasiness, which lingers still as I sit back down to keep working. My fingers connect to the keys before me, only milliseconds on each one, but still there is constantly a part of me touching the computer, and together we create code. I am one of many coders serving the Union and it is impossible in the end product for me to point to what I have created, and what someone else has. If a mistake gets made, it soon gets rectified, without fault and without blame. I try not to take more pleasure in creating new code than I do in controlling existing code, but it is a struggle. Once, in the early days of working here, I wrote a solution that I was actually so proud of that I couldn’t help but ask if my colleagues had noticed it. Three of us were standing by the coffee machine discussing the taste of its output, when I brought it up.
“Did any of you see this morning’s latest array on project RF7723c?”
“I did!” one of them enthused, and I felt the pride grow inside me.
“I haven’t seen it”, said the other.
“Check it out”, prompted the first. “It is a nice example as to why we are such a good code group.”
At those last words I felt another emotion take the place of pride, and I left them to return to my desk, trying to keep the resentment from showing. I felt it had been my solution, and that it had nothing to do with the rest of the group, and so the idea that it gave all of them credit irked me. I knew these feelings were misplaced, I had like everyone else recited the truth upon joining the coders; that a chain is no stronger than its weakest link. I too believed in team work, in pooling together to reach goals an individual could not hope to aspire to on their own. But still I felt the need for affirmation on a personal level. More so, it seemed, than everyone else. I have not worked as hard to think up clever solutions since then. But of course, clever solutions keep being created, and I am continuously congratulated on being part of making them happen, however little I want to be.

As I reach the end of my shift I stop in the middle of a sentence, knowing it won’t be there to pick up when I return since whoever takes my place when I leave will carry it on. I now feel nothing about this, whereas I used to have to balance feelings of worry about not measuring up and about the other person messing up my code. I know the feeling I am supposed to have is confidence in both myself and the others that share this desk, as we together make up one coder resource, and I should feel a certain safety in our number. But I feel nothing. I check to make sure the desk looks the way it did when I arrived, and I put the picture of Lect, my Living Partner, in my pocket as I leave. It is unusual to keep pictures, and I had to argue to even get to take it in the first place. Still I can’t bring myself to not display it during my working hours.

In the evenings at home, we have the joint routine of reading. I am, as so often, leaning on Lect, absentmindedly letting my fingers connect to whatever bare skin is available, which has turned out to be part of a leg, exposed by pants sliding up when cuddled together on a sofa. I enjoy our mutual silence, and from time to time I stop reading and pretend there is only us in the world. Once, during our first year as Living Partners, I told Lect this. It sparked an argument.
“You mustn’t say such things!” was the upset reaction I got to what I had earnestly meant to be a declaration of love. “We are but one of many, no more valuable, no less, but endlessly so.”
At the recitation of the hymn sung when two or more people declare they are becoming Living Partners I recoiled, for a moment perceiving Lect as someone I couldn’t possibly love. It terrified me, and I kept talking, more for my own sake than for Lect’s, to find my way back to a special place I felt I was about to lose.
“But don’t you think what we have is unique?” I asked, unable to keep my voice from sounding accusatory. “I love you, I don’t want to live with anyone else. What we have is special.”
I kept pressing on, and my doing so made Lect more uncomfortable, and after a while I realized that I had to back track, the same way I had done with the morning hymn when I was younger, in order to keep from ruining everything. Since then I never single our relationship out, nor do I voice how special it really is to me. I agree to it being but another living partnership, and the picture I managed to coax my way into taking stays hidden, by Lect undoubtedly forgotten. I return to my reading, but get only as far as two sentences before Lect moves from underneath my fingers, and the connection is lost. I pout and make a disgruntled noise at this, which earns me a laugh, and then a look which I know to mean that we will shortly become one in a manner much more carnal than uniting in silent contemplation on a sofa.

The next day I’ve taken up where the one before me left off, reviewing and rewriting code, noticing that some of my work from the day before has been rewritten, but that most of it remains. I can’t help but feel a sense of victory from this, and as I go to get my first cup of coffee I don’t instantly return to my desk as usual, but rather joyfully join in the discussion on its taste instead. One of the others changes the topic with a question.
“What did you think of my take on the issue with project KU8009?”
It’s met by silence, and I can sense my other two colleagues get uncomfortable at the blunt, self-centered question. I sip my coffee, intrigued, and the colleague who asked the question presses on. I realize I don’t recognize her, and figure she must be new.
“It was a pretty good solve, don’t you think?” she smiles, raising her paper cup in what looks like a toast. “It took some work, but I’m really pleased with the result.”
The other two avoid meeting her eyes, but she doesn’t seem bothered. Nor does she seem to notice when they both excuse themselves and return to their desks. Instead she refills her cup and looks at me with a cheerful smile, and I think I can see some insolence in her eyes.
“I saw it”, I acknowledge, offering a half smile to her full one. “You did good.”
“Thank you!” she exclaims poignantly and my smile grows.
We stand in silence drinking our coffee, and I even refill my cup in order to remain a while longer, but then she moves to return to her desk. I nod back as she nods goodbye, and go back to work myself. I don’t see her for the rest of the day, nor the rest of the week, even though I go for coffee more often than usual.

The upcoming week however, as I am leaving the building, she catches up to me, surprising me completely by grabbing a hold of my arm to catch my attention. When I see it’s her I smile.
“The master coder!” I greet, which she laughs at.
“Indeed! Or Iuris, which I also am known as.”
She holds out her hand and I take it.
“Pleased to meet you. I’m Sui.”
“The pleasure is mine” she replies, and I can’t hide my surprise at her phrasing.
She sees this, and adds with a conspiratorial smile and a theatrical glance over her shoulder.
“’Ours’, I mean. The pleasure is obviously ours, as we are all one.”
I smile at the joking tone in her voice, realizing I haven’t heard anyone use the individualistic greeting for years.
“Obviously”, I agree.
I don’t know what more to expect, so I’m about to wish her a good evening, but before I get a chance to she leans in closer, still conspiratorial, and I find that I’m enjoying it.
“Do you wanna go somewhere for a drink?” she asks.
“Sure”, I manage, caught a little of guard. “There’s a Drinkers Gathering just around the corner from here.”
“I know some place much better”, she says, and I wonder what other options to drink there are, but want nothing more than to find out.

Iuri leads me to an anonymous looking venue that is similar to that of a Drinkers Gathering, but instead of rows of tables where everyone joins together there are lots of little booths, with two to four seats in each. Here and there people are sitting, some even on their own, with a glass in front of them. I’ve never seen anything like it, and Iuri grins at my wonder.
“Sometimes you just want to be on your own”, she comments, before leaving me in a booth to go get drinks for us.
I try to maneuver the mixed feelings of guilt and recognition her parting words induce in me, and when she gets back I take a deep gulp of the beer. It helps.
“I get the feeling you’re not like the others”, she smiles when I put my drink back down on the table, already a third gone.
“I’m unsure of what you mean”, I reply, a little warily. “We’re all the same.”
“Reciting Union propaganda now, are we?”
However jokingly her comment is made to sound, I can’t help but get more uncomfortable, and I lean back in my chair. Her smile disappears and instead she suddenly looks apologetic.
“I’m sorry”, she urges. “I don’t mean to scare you. It’s just…”
She pauses, and I find myself leaning back onto the table.
“I feel like you’re also questioning the way of the world”, she continues, more carefully now. “That this whole set up, where each individual practically gets eradicated, is hurting us. I mean, of course there’s strength in numbers, and of course we are all of equal value. But I can’t help but feel that we are all also unique. That each one of us is special, and deserves to be acknowledged as such.”
She quietens and takes her first sip from her drink, not looking at me. I clear my throat to get her eyes on me as I respond.
“I think you’re right.”

Iuri and I take to having weekly drinks. It goes unnoticed by everyone else, as I time it with when Lect is volunteering at the hospital after work, and I am already known among the rest of those I socialize with – my previous Practical Family, certain colleagues – to spend many evenings at home on my own, reading. Iuri and I speak of ourselves, our thoughts and ideas, our accomplishments at work. I talk a lot about my love for Lect, and how I have to hide it when really my whole body wants to shout it out to the world, about how I want to brag about our uniqueness. Iuri understands, and agrees.
“It’s the same with work”, she muses. “I want to excel at what I do. I want to be challenged and work hard, for the good of everyone, of course, but most of all I want to work hard for ME. I know for a fact not everyone is as good as I am at coding. I don’t want the credit of my hard work to fall to that dope on the third floor, who never does anything of value.”
We drink to what we think are reasonable demands, then we part ways and spend the week until next time pretending we are fine with the way things are.

One day, halfway through our second glass, Iuri tells me someone is joining us for a drink. I have a moment’s panic, thinking it has all been some sort of setup, trying to think back on what I’ve been saying these past few months. But I quickly calm myself, reminding myself that most often it is Iuri that does the talking, even if what she says could have been directly picked from my mind.
“It’s a guy I know from my last place of work”, she explains. “He thinks like we do. And he wants to do something about it.”
“Like what?” I ask, but before she has time to reply someone sits down next to us.
Olum turns out to be even better at quoting my thoughts back to me than Iuri, and the three of us remain until they’re closing, and for the first time I have to tell Lect about my new friend from work, since I come home way after midnight, when I am usually asleep. Next week, Olum joins us from the start, and I have to really struggle to leave in time to be home before Lect. I don’t know why I’m so eager to keep my ventures hidden, but I do.

“I have this feeling”, Olum starts, during our fourth or fifth meeting. “That there are loads more of us out there. That they’re just scared of speaking up.”
“Probably”, I agree, signaling for another round of drinks. “But how would we reach them? The Union has us reciting hymns until we’re brain washed, and if you bring up individuals as a concept people freak out.”
“We need to poke a hole in the armor of the Union”, Iuri smiles, and quiets as the full glasses are being placed on our table. “Then everyone would know they don’t actually have the strength to make people think and feel according to their wishes.”
“And how do we do that?” I ask.
“I have an idea”, says Olum.

“What would you do if something happened to me?” I ask, putting my jacket on, officially to go for an evening walk, but in reality to join Iuri and Olum.
Lect looks up from the book of the evening, with a confused expression.
“If I… I don’t know”, I continue. “If I died, or left you? Would you be upset?”
Lect gets up from the sofa and walks over to me, amused at what seems to be preposterous.
“Of course I would. Why would you ever think I wouldn’t be?”
I want to bring back earlier words of me not being allowed to think we’re special, or to point out that living partnerships are quite easy to come by, and that I haven’t dared say ‘I love you’ since that time we fought, but I shrug instead.
“I’ll see you later”, I smile, and we kiss.
I try to make it last longer than usual, and Lect breaks it first, ushering me out the door.
“The sooner you go for your walk, the sooner you’ll be back. We love and we are loved.”

Olum has taken full responsibility of the planning. Iuri and I are to follow his instructions, and the result will be that all the people who head to the late night shift at the Education Unity, coming up out of the subway station at the North-East Union Square, will be met by a billboard previously showcasing the educational hymn, now questioning the Union in a mock verse we’ve written together with the help of many beers. The reason that we target these specific workers, during this specific shift, is that according to Olum it holds the chance of reaching as many likeminded people as possible. Both Iuri and Olum used to work at the Education Unity, and so I trust his judgement. We are to climb the billboard, cover it in our version of the hymn that we have painted on a huge sheet, then make our escape through the back alleys. At this time of night members of the Policing should be both scarce and elsewhere, Olum has reassured us. Yet we are halfway through getting our message in place when we hear an order to freeze. I instinctively obey, trying to think of ways of convincingly dismiss our drunken rhymes as harmless. But then Iuri darts into the night and without thinking my body reacts and I follow. A shot is fired and I hear someone take up chase. Iuri is fast and I struggle to keep up with her, my pulse and my already heavy breathing blocking out all other sounds around me. We get to the unlit back streets, and their darkness feels like it will save us. But that feeling shatters from another fired shot, and there is an explosion of pain I’ve never known in my side. I manage to run a few more steps after Iuri, biting down the scream and following her example by sinking down behind a garbage bin. She clamps one hand over my panting mouth, another over hers, and through the pain that’s ringing in my ears I think I can hear our chaser’s footsteps subsiding. Iuri seems to think so too, she removes her hands and starts getting back up on her feet.
“Get ready to run”, she hisses, and I realize she’s not noticed that I can’t.
I still want to scream, but somehow I manage to whisper instead.
“Can you tell Lect I love him?”
She mistakes my plea for misplaced worry, and replies in an annoyed voice as she takes a last hurried look around us.
“Tell him yourself.”
She runs, and I am left alone.

Extract from A breathe away

He was surprised at the vast difference in his feelings towards being alone. It used to be his most preferred state, the constant better choice than spending time with someone who didn’t understand him, didn’t see him. Being together with people that made him feel lonely had been a constant throughout his life, it had always just been a question of how lonely it got. Some had managed to keep those feelings to sparse glimpses throughout a day, whereas others hadn’t been able to shatter them in the slightest, however hard they’d tried. He’d gotten used to it, accepted it as a simple fact of life, though it had taken him many years to get to such a point.

In his youth he had sought faults within himself, looking for reasons for this inability to connect with other living souls so completely – a behavior he knew existed and could see in others around him all the time. A couple of times he’d thought that he’d gotten close, that he’d cracked the code and that the person standing in front of him, offering him everything, had also seen through it all and yet accepted him. But something had always kept him from diving head first into any sea of intimacy, and in the end all the offers made had always been retracted, or proven to be worthless, leaving him thirsting.

So as he grew older, he grew into the acceptance that life was a lonely state of affairs, and that time was best spent learning how to care for oneself, and to make sure that the company of one’s own thoughts and feelings was something to long for, to thrive in. He’d considered himself successful in that endeavor. But now he had reason to reevaluate that judgement.

Stycke ur Med ont förgås

”Jag hade så gärna velat vara en av de där kvinnorna.”
Jag förmådde inte mer än en viskning, så jag kunde inte klandra Sara när hon inte hörde mig. Hon var upptagen med att låsa ytterdörren och dra för gardinerna. Medan hon for runt i lägenheten jag aldrig varit i förut försökte jag tänka på något annat än på hur hon lyckats få mig hit, via bakgator och vägar där gatlamporna var trasiga, som att vi fortfarande befann oss i leken vi påbörjade för månader sedan. Jag ville inte heller tänka på hur jag lyckades hitta henne trots att jag inte följt planen, eller på hur hon först hade sett så arg ut, innan hon såg mig ordentligt. Och jag kunde inte tänka på det som hänt innan det. Så jag såg mig omkring i hennes hem. Jag hade sjunkit ner på golvet med ryggen mot sängen, jag vågade inte smutsa ner den, så från där jag satt såg det inte ut som ett riktigt hem. Vinkeln gjorde att det var mer som en film, och jag var en karaktär som betraktade sin omgivning. Jag försökte hålla kvar den känslan, den skänkte lite tröst, så jag fokuserade på affischer med artister jag bara vagt kände igen namnen på, på konstnärer jag nästan kunde namnge och på målningar jag förstod var Saras egna och som jag också velat kunna skapa. Plötsligt satte hon sig ner bredvid mig och lade sina händer på min arm.
”Hur mår du?”
Jag försökte le som svar på hennes omtanke, men jag började gråta i stället. Hennes händer letade sig runt mig och jag kunde kollapsa i hennes famn. Hon kändes stark omkring mig och det höll tankarna borta, vilket jag var tacksam för. Det räckte med känslorna.

Extract from Project 2 (2)

“Hey”, she whispers, patiently. “Where did you go?”
I give her a joyless smile, out of politeness.
“It doesn’t matter”, I reply. “It will pass. It’s stupid of me to rely on you.”
“Why is it?”
“Cause if I do, I will start to need you. And when you disappear…”
“If I disappear”, she interrupts.
“When you disappear”, I persevere. “I won’t know what to do.”
She looks at me, a small smile hiding behind a solemn expression, which I realize I can sense. It tells me how well I’m getting to know her, and that realization both pleases me and gives me panic, calms me and urges me to back away. Just as I’m about to take her silence as defeat, and use that to bring myself to leave the bed, she speaks.
“You’ve misunderstood the purpose of getting close to someone. It is about finding someone that you can let past the innermost defenses, to trust that person to see you, to really know you. For them to prove that they have your best interests at heart, and to help you towards a place where your needs are as tended to as possible. To help you evolve, face your demons, grow stronger. And for you to do the same for them in return. True, it will then feel like there is no way you could survive without them, cause it will be such a difference from how the world was before they came into your life, and the idea of going back is terrifying. But the real beauty lies in what comes next.”
I realize she’s luring me back, as I can feel hope spur from her words. I try to shield myself, to remind myself that it makes sense to keep a distance. Still I want nothing else than for her to continue.
“If you get to that point, where you know without a doubt that the other person will guide you, put the world to right when it has tilted, it won’t be long before you know what they would have you do in any situation. When you are faced with a challenge, with something that hurts, you will be able to listen to advice that hasn’t even been uttered out loud.”
She pauses, needlessly, to make sure I am listening closely.
“Eventually you will be close enough to know what I would say to you in every moment you hesitate, and that knowledge will be what gets you through.”
“Surely”, I object, voice weak. “I should be able to do that myself.”
She lets the small smile that I already knew of come forward.
“What do you think I would say to that?”
I don’t reply. But I allow myself to move closer to her.